Budskap ur radion

”Posten i Köping rånades av två män i 19- och 23-årsåldern.” Den delen ur en nyhetssändning på bilradion fastnade i mitt huvud. Orden poppade upp åtskilliga gånger i tankarna dagarna efteråt, men jag sköt bort dem som konstigt brus. En tid senare stack jag iväg till Spanien för att vandra i bergen. Med vidunderlig utsikt, klarblå himmel och lediga dagar förväntade jag mig en behaglig tillvaro. Gissa vilka ord som dök upp?

Jag förstod att orden innehöll ett budskap till mig. Men vad? Något i meningen irriterade mig. Efter ha känt på meningen märkte jag att just delen ”två män i 19- och 23-årsåldern” skavde lite. Jag smakade på orden flera gånger och så fick jag en spontan, nästan ilsken reaktion: Man är väl inte man i 19- och 23-årsåldern!

När blir man då man tänkte jag vidare. Jag hade inget självklart svar. Nästa fråga som dök upp var: När blev jag man? Och är jag verkligen man? Mitt inre svar var tydligt: Nej, 33 år gammal betraktar du dig inte som man, du flyter omkring i någon slags tidlös ålder. Du är varken barn eller vuxen. Du är snäll, trevlig och hjälpsam, men en del av detta är en mask, ett skydd. Ett skydd mot vad, undrade jag. Rösten inom fortsatte: Du har växt upp med män och sett många män i samhället som har missbrukat sin manliga kraft. Du har hört förtryck, sett slag och värre saker ändå. Erfarenheter som gjort dig rädd för den manliga kraften. Inte deras, utan din egen. Din rädsla för att bli som dem gör att du förtränger en del av din kraft.

Orden slog an djupt i mig. Javisst, så var det, långt inne skämdes jag över att tillhöra ett kön som utövat så mycket förtryck genom årtusenden. Det gjorde att jag många gånger överkompenserat med snällhet och uppmärksamhet, i synnerhet mot kvinnor. Sedan tonåren hatade jag grabbighet och skämten i omklädningsrummet. Jag fann inget nöje i för mig typiskt manliga intressen som mekande, bilar eller ens att gå på fotboll som supporter. Kyrkan var också något jag milt sagt tyckte mindre bra om. Traditionen av överhöghet inte minst gentemot kvinnor gjorde att jag redan som barn kände obehag inför kyrkan. Hur det kom sig vet jag inte. Kanske handlar det om tidigare liv, kanske om den omedvetna programmering som fanns i mig att obalanserade män är farliga och opålitliga. Män förstör det vackra. Som min far när han blev våldsam. Någonstans i allt detta hatade jag mig själv också.

Rösten frågade: Men vad är det egentligen att vara man, en balanserad man? Jag tänkte efter och kom fram till att för mig handlar manlighet om att vara sig själv, visa respekt för alla och ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Jag gissar att samma sak gäller kvinnlighet. Det låter som du Magnus, fortsatte rösten. Du tar väl ansvar för dig själv så gott du kan? Är det inte dags att sluta gömma dig nu och släppa fram kraften som är en del av dig? Du har en annan livsväg än din far. Du bär inte samma rädslor som honom. Hans handlade har gjort att du känner hur du vill leva. Och du kan välja det i varje stund.

Där och då, i bergen ovanför Malaga accepterade jag mig själv som man. Dagen jag kom hem till Sverige mötte jag min vän Malin nere på stan, hon sa oväntat ”Vad vacker du är, det strålar om dig.” Jag förstod vad hon menade, en del av mig hade kommit hem.

Min tro är att vi lever i en tid då en ny feminin energi bubblar upp och ut i världen. Världen är i desperat behov av feminint ledarskap förankrad i trygg maskulin kraft. För att detta ska kunna ske behövs balanserade män. Låt oss hitta den vägen.

Här kan du läsa ett poem som föddes ur händelsen.

Magnus Pamp
Silvermåne / Heart Dreaming Publishing

Föregående artikelFörändringens vindar
Nästa artikelMin vän Bergsmeditationen
Som många andra har jag funnit att vårt “högre medvetande” hela tiden vill vägleda och inspirera oss. Nattens drömmar är ett sätt. Vår intuition ett annat. Tecken, synkroniciteter och händelser är andra. Ibland når oss informationen i vaket tillstånd, ibland sovandes och ibland genom meditation och liknande. Drömmandet har med åren blivit en port till självkännedom för mig och den kunskapen vill jag gärna förmedla. Allt verkar syfta till att vi ska leva mer medvetet och mindre "sovandes", så att vi förmår ta mer eget ansvar för våra liv. Min första stora kärlek var naturen. Många sommarlovsdagar vid ån i Västerås fick mig att upptäcka och lära om bevingade, hoppande och simmande varelser, vattnets skiftningar och vädrets temperament. Avslappnat lyssnande och lyhördhet kom ur detta, liksom förståelsen för att fascination öppnar och fördjupar våra sinnen. Senare har jag upptäckt att världen runt mig påverkas och formas av tillstånd som tacksamhet, förundran, innerlighet och glädje. Detta är något jag vill inspirera andra att upptäcka.Idag lever jag och arbetar jag tillsammans med min andra stora kärlek, Kia Enbarr. Vi bor i Storvik, en mindre ort i Gästrikland. Tillsammans håller vi utbildningar i och föreläsningar om bl.a. Intuitiv Tarot, Djurkommunikation och Drömtolkning.

2 KOMMENTARER

  1. Hej Magnus! När jag läser det du skriver om ”Budskap från radion” blir jag djupt berörd. Så spännande med drömmen och mannens åldrar för tankar till boken ”Järn Hans”. Jag tror att jag delar min längtan med många kvinnor att möta insiktsfulla, stödjande och kraftfulla män som vilar i sig själva och som ger stöd till kvinnan. Precis en sådan man som du har modet att vara dvs. dig själv hoppas jag att fler och fler kommer ut som till allas glädje.

    När jag bodde i Hälsingland fick jag höra att i Ljusdal kallas en kvinna ”en mennisja´” och en man kallas ”en kaar”. Såpass mycket skilde de på dessa två kön, där en man måste vara karl med allt vad det innebär, men en kvinna kan vara precis det vi alla är, dvs. en människa med behov, våndor och glädjeämnen.
    Rita Borenstein

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn