Under en meditation leddes jag till ett gammalt lantkök. På golvet låg en renfäll och i gjutjärnskaminen brann en eld.

På en stol vid väggen satt en gestalt. Han var bara en siluett av ljus.

Efter ett tag reste han sig och jag tog hans hand. Tillsammans klev vi ut genom fönstret och rakt in i ett minne. Den ena efter den andra ploppade alla mina låtsaslekar upp framför oss. Tillfällen jag inte aktivt kommit ihåg på flera år.

Som när jag sprungit runt i skogsdungen på skolgården och hittat på rimlösa Disneysånger. När jag och mina låtsaskompisar lekte att vi var prinsessor. Eller den sena midsommarkvällen när jag plockade sju sorters blommor för att jag trodde att det var magi på riktigt. Eller den gången jag var en ledsen och vresig tonåring som kände att allt var poänglöst när vi alla var själviska i grunden och vi dör ensamma.

Då var han där.

Hörde varje sång.

Skyddade varje steg.

Såg varje blomma.

Vakade över varje tår.

Jag hade aldrig varit ensam. Han hade alltid varit där. Mer eller mindre nära, beroende på hur mycket kontakt jag tillåtit. Men alltid med mig. Alltid tålmodig.

Jag tror nu att tålamodet beror på att han (den?) bara ÄR. Jämt liksom. Som att all tid existerar samtidigt, så det gör ingen skillnad att skynda på eller inte.

Allt som kommer hända har redan hänt.

Min ljusa skepnad gav mig en känsla av trygghet. Det var lite som när man var barn och gick till lekplatsen på andra sidan vägen själv för första gången. Det är spännande att utöva sin självständighet och möta världen på egen hand, men när vi lekt klart så springer vi hem igen och vi var aldrig i någon riktig fara.

Jag upplevde att ingenting någonsin kunde skrämma mig igen.

Tyvärr varade den känslan bara en timme och jag kommer inte ihåg hur det kändes, bara ATT jag kände så.

Att i slutet av livet återvänder vi till en trygghet som är så mycket mer än den goaste tjejkväll i den mysigaste lägenhet vi någonsin skulle kunna köpa här i livet.

Under en annan meditation mötte jag en liten flicka. Det sprakade av lekglädje runt henne, men ändå hade hon samma oändliga tålamod som min ljusa gestalt. Hon väntade som att hon hade kunnat vänta för alltid.

Hon varken förstod eller brydde sig om alla tankar om borden, måsten och ”gör jag rätt nu”, som snurrade i mig. Förväntningar och prestation var helt oviktiga koncept för henne men jag behövde ta mig igenom alla vuxen-filter jag samlat på mig över åren. Det var inte förrän jag var klar med det som jag kunde ta henne i handen.

Hon sken upp i ett leende som om vi stämt möte och jag precis dykt upp, trots att vi stått där tillsammans i flera minuter. Och plötsligt krympte jag. Alla känslor och tankar förenklades. Jag blev glad. Det spratt i benen och jag ville springa. Och som om vi tänkte samma tanke så tittade vi på varandra och sprang.

Runtom oss blev det sommar. Björkslyn växte ihop i en tunnel över våra huvuden och en liten bäck rann i ett dike jämte oss.

Det här är vad jag tror.

Den ljusa skepnaden och den lilla flickan är en och samma individ. Den här individen är uppkopplad till ett existensomslutande nätverk. Och nätverket i sig är ett koncept som jag knappt kan sätta ord på.

Twisten på detta är att jag tror att den här individen är jag. Inte en representation av mig. Utan den ÄR jag i min originalform. Mitt ”högre” Jag? Och jag är en representation av DEN. Som en avatar. Begränsad i min intelligens. En liten del som skickats iväg till lekparken själv.

Jag tror också att min instinkt, min ”magkänsla”, är mitt högre Jag som vägleder mig.

Det är nog inte så lätt att titta på mig själv när jag gör mindre bra val och veta att om jag hade tillgång till all min kunskap så hade jag begripit att välja annorlunda.

En dag är långt för ett barn.

Jessica Karlsson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn