Att hjälpa eller att stjälpa? Att inte gå med på vad som helst, sätta tydliga gränser och vara brutalt ärlig. Är man en dum, okänslig och otrevlig person då? Detta är ett ämne som jag upptäckt är viktigare än många tror, för sitt eget och andras välbefinnande. Inklusive jag själv. Jag har tidigare varit en person som aldrig sa nej. Jag kunde själv gå på knäna för att hjälpa andra. Inte för att jag sökte någon direkt bekräftelse, utan jag ville genuint hjälpa till och ansåg inte mig själv vara lika viktig. Jag klarar ju mig alltid liksom…

Någonstans bottnar det kanske i någon typ av bekräftelse eller känsla som gynnar sig själv och egot. Vad vet jag? Utåt och i det stora hela har vi många empatiska och hjälpsamma människor på vår jord. Vilket verkligen är fantastiskt. Men någonstans tror jag att intentionen och handlingen inte alltid går hand i hand och att det i själva verket får ett resultat som det inte alls var tänkt. Ibland på bådas bekostnad. Jag tror att den mest effektiva hjälpen många gånger kan ligga i det som inte direkt är uppenbart för ögat.

Goda intentioner

Jag kan själv referera till en händelse där jag verkligen fick upp ögonen för hur fel det hade kunnat bli, utan att det alls var min tanke. Det var för X-antal år sedan, när jag just gått ut gymnasiet och faktiskt valde att göra värnplikten. Jag tillhörde en insatspluton och vi var de enda på flottiljen som jobbade i skarpt läge. Någon gång under de sista månaderna var det min grupp som jobbade skarpt. Vilket innebar patrullering och beredskap, om något allvarligt skulle hända. Det är inte ofta det sker, men om det gör det kan det vara väldigt allvarligt. Lång historia kort, under denna vecka började jag känna mig lite dålig, men tyckte ändå att jag bara var pjåkig. Det börja med lite smärta vid toalettbesök och jag valde att inte gnälla över det och fortsatte som vanligt. Vår grupp fick larm och fyra av oss fem skulle snabbt få på oss utrustning och komma iväg. Tackochlov blev jag den som fick stanna på centralen vid den utryckningen. Mitt tillstånd hade blivit lite sämre med magont, men fortfarande inget jag ville vara pjåkig över.

Dagen efter fick jag hjälp med att ta mig till sjukstugan. De konstatera njurbäckeninflammation. Det hade blivit ännu sämre och jag hade inte alls bra värden i kroppen. Ytterligare dagar efter låg jag totalt utslagen. Hade jag varit med på den utryckningen hade jag med största sannolikhet inte gjort bra ifrån mig. Och från att egentligen inte vilja vara till besvär och gnällig för småsaker hade det kunnat sluta med att jag riskerat livet på mina kollegor i en skarp allvarlig situation, för att jag inte kunnat prestera och backa upp till 100 %. Det vi inte visste denna gång, när larmet kom, var att det var en övning från befälen. Men det hade lika gärna kunnat vara på riktigt.

Att ha goda intentioner och vilja hjälpa andra är fantastiskt och något vi alla borde sträva efter, och som jag egentligen tror ligger inbyggt i oss som människor. Jag tror att vi föds goda och med en inbyggd kännedom om att vi alla är en. Att det är efter födsel och under uppväxt som separationen från varandra sker och skapandet av människor som inte verkar så goda, trots att de också är mänskliga innerst inne.

Hjälpa eller stjälpa?

När det kommer till dem som fortfarande har kvar sin empati och brinner för att hjälpa andra, så är det nog viktigt att förstår och kunna se konsekvenserna av det man gör, tror jag. Allt ifrån smått till stort.

Det absolut första man ska ha i åtanke är väl att man inte kan hjälpa en person som inte vill ha hjälp. Att försöka sig på det kommer bara resultera i att man dränerar sig själv på energi, har jag lärt mig. Någonstans har ju alla ett eget ansvar för sig själv, även fast det kan vara väldigt jobbigt att se på om det gäller nära och kära. Tänk om alla fokuserade på att ta hand om sig själva. Då hade ingen behövt hjälpa någon annan. En lite rolig tanke, men så tror jag egentligen inte det hade funkat. Visst måste man stå på stabila ben själv, för att kunna ge till någon annan? Ge till sig själv innan man ger till andra. Sedan är väl att ge till andra också på ett sätt att ge till sig själv? Man får nog hitta den sunda balansen i det. Sen är det lite beroende på vad det gäller.

Men att konkret hjälpa någon annan, oavsett vad det angår. Exempelvis att ge pengar till en spelberoende. Man ger kanske pengar för att de inte har några pengar kvar och för att man vill hjälpa dem att kunna köpa mat, men utan några förändringar i personens mönster kommer den troligtvis gå och spela upp pengarna. Då har man helt plötsligt bidragit till någon negativt istället. I liknande exempel är det det som brukar kallas medberoende. Men man har ju egentligen helt andra avsikter.

En helt annan nivå av att hjälpa fick jag beskåda tydligt på en av Terrys kurser. Det var väldigt fascinerande och verkligen på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig, att det kan vara stjälpa istället för att hjälpa.

Lära sig ta hand om sina känslor

Alla människor bär vi med oss grejer i bagaget. Känslor som genom livet hålls tillbaka och göms undan. Medvetet eller omedvetet. Inte så konstigt med tanke på att vi egentligen inte får lära oss så mycket om oss själva och hur kroppen fungerar på riktigt. Under uppväxten ska vi ju bara anpassa oss i systemet och därmed basta. Vi kanske lever med människor omkring oss som är i obalans och hur ska vi då själva kunna finna balans utan att ta någon skada. I sin tur kommer kanske de från en ohälsosam bakgrund utan verktyg att hitta rätt. And so on… Dessa känslor och erfarenheter vi bär med oss styr ju oss ofta i livet. Är man inte medveten om det kan det ta vilka svängar som helst utan att man förstå att man kan göra något åt det.

På denna kurs med Terry var vi cirka 15 stycken deltagare. Alla från olika bakgrund, och med olika erfarenheter och upplevelser i livet. Med olika mål och på så många olika stadier hade vi ändå så mycket gemensamt. Vi var fulla av känslor och självklart bubblade det upp mycket av det under veckan. Att få ha Terry som kursledare och redan första dagen låta känslor få komma till ytan var en tuff start, men väldigt intressant. Normalt sett vill många människor gärna gå in och trösta om någon är ledsen eller upprörd. Självklart vill man göra det. Här skiljde det sig drastiskt. Vi fick tydliga direktiv om att inte trösta varandra och ge medlidande, vilket kan låta galet känslokallt och otrevligt. Man upptäckte ganska snabbt vad det handlade om och innebar. Att sedan under veckan få uppleva alla våra känslor utan att bli tröstad och därmed bli tvungna att möta, känna och ta sig igenom varje känsla själv var kurerande. Utan närkontakt kunde man ändå känna alla deltagares stöd i luften, så utan att känna sig ensam. Det var skönt.

Många insikter infann sig och en av dem var väldigt tydlig för mig, hur viktigt det är att vi verkligen går in och känner våra känslor. Hur stjälpande det kan vara att gå in i sin offer-roll och låta känslorna ta överhanden och styra ens liv. Att med medlidande och tröst ge denna offer-roll näring och bekräftelse. I samma stund man tar på sig offerkoftan ger man också bort sin kraft att göra en förändring. Väldigt givande att få beskåda och uppleva. På detta sätt har han hjälpt oss på en helt annan nivå. Hjälpt oss att bli medvetna och gett oss verktyg att kunna använda oss av när som helst i livet. Det är så mycket mer stärkande och värt än att ha en axel och en famn att gömma sig i varje gång något känns jobbigt – även fast det kanske inte känns så just där och då.

Rebecca Nilsson

 

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn