Det pågår en inre konflikt i mig. På ett sådant sätt som jag aldrig upplevt tidigare. För första gången i mitt liv står jag helt utan navigering och utan någon som helst aning om åt vilket håll jag ska ta sikte. Jag tror helt och fullt på att allting i världen är möjligt, för vem som helst. Från att ha varit den jag varit, med värderingar och åsikter, så vet jag inte längre vad jag tycker, tänker och känner för saker. Vad vill jag ”arbeta” och ägna min tid åt? Vem är jag egentligen?

Det har skett mycket konkreta förändringar i mitt liv bara det senaste året, och väldigt kraftiga svängar känslomässigt de senaste 3-4 månaderna när jag tänker efter. Det är jag på ett sätt tacksam för, trots att det just nu kan kännas lite jobbigt. Någonstans i det hela förstår jag ju att jag är i ett stadium av förändring och utveckling och att det är i det man växer. Någonstans inom mig vill jag tro att allting är precis som det ska vara, annars hade det inte varit! Inte så mycket till tröst alla gånger bara.

I hela mitt liv har jag varit en glad och sprallig tjej, om någon annan skulle beskriva mig tror jag att det hade varit något i stil med ”glad, snäll och rolig”. Visst har alla sina sämre sidor och sina sämre dagar och perioder, men många av mina sämre dagar och perioder, humörmässigt och känslomässigt märks nog inte utåt. Mestadels kommer det fram när jag är för mig själv. Inte för att jag inte vågar visa det för andra, det är nog bara att jag är mitt uppe i att umgås och ha roligt att jag inte tänker på att prata om de sakerna just då, så har det varit tidigare.

Jag har tappat bort mig själv
Nuförtiden blir det inte att jag umgås så mycket. Jag märker att jag finner det svårt att umgås när det känns som att vi lever i helt olika världar. Jag har egentligen inga problem att befinna mig i deras verklighet, men när jag upplever att min värld inte är greppbar för dem känns det lite jobbigt för mig. Sättet de agerar och pratar på, samtalsämnena med mera. Det går liksom inte hand i hand med min verklighet längre. Det känns så obetydligt för mig. Det känns som att min kropp finns där och pratar och så, men i mitt inre driver jag i väg någon annanstans. Jag tror inte att det märks utåt och jag är självklart inte otrevlig. Jag tycker mycket om mina vänner och vill ju inte bli av med dem, men det blir bara inte så att jag bjuder in till umgänge just nu. Utöver det kan jag nog beskrivas som en tänkare. Jag kan vara envis och nog upplevas som att jag vet vad jag vill och vart jag står i livet. Men inte nu längre, inte om du frågar mig… Jag vet inte ens vad som får mig glad och att skratta längre? Vad tycker jag är roligt? Inte på något dåligt sätt. Jag vet bara inte!

”Jag är min egen skapare, utan att vara i skuld till någon. En riktig livsnjutare. En ansvarig och lojal sådan både i jobb och relationer.”

Jag känner själv att jag haft ett bra liv. En bra uppväxt, roliga tonår, helt okej resultat i både skola, jobb och relationer. Jag har inte snålat in på något i livet utan gjort det jag velat, haft mycket umgänge och ofta när det är något jag vill uppnå ska det helst vara gjort igår! Jag är min egen skapare, utan att vara i skuld till någon. En riktig livsnjutare. En ansvarig och lojal sådan både i jobb och relationer. Men den senaste tiden har jag helt tappat bort mig själv, någonstans gått vilse i denna värld av medvetande, värderingar, upplevelser, utvecklingar och känslor. Helt lost… Vem är jag egentligen? Vad vill jag? Vad tycker och känner jag om saker? Vad fyller hela min kropp med glädje och lycka?

Det sägs att känslorna är intuitionens språk, det är det som egentligen guidar oss rätt i livet. Vägen till vårt inre och sanna jag. Och självklart känner jag känslor, men den senaste tiden har den mest bestått av en enorm djup meningslöshet, tomhet och en väldig förvirring. Ett oerhört skifte i mina tankar om vart jag ska ta vägen. Utan att på något sätt vara deprimerad eller ledsen. Vad ska mitt liv bestå av? Vad gör jag här? Jag har funderat mycket på det. Vad innebär de här känslorna?

Någonstans tror jag att oavsett hur mycket jag funderar kommer jag väl inte komma fram till något med min logiska hjärna. Det separerar mig nog bara mer från den djupa sanningen genom att tänka.  Och någonstans har jag funderat på om det är min tidigare livsprogrammering som inte fyller något syfte för mitt inre jag längre. Något mitt inre jag är medveten om utan att mitt logiska och programmerade jag har hunnit med att förstå det än? Grejer som kärnfamilj, samhället, Volvo, villa och vovve, känns plötsligt så smått.

Inget spelar egentligen någon roll
Min nuvarande tillvaro består av en gård med lite olika djur, såsom hästar, hund, katter och getter. Djur har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har min sambo och vi håller på att renovera och bygga lite här och var för att få det till en funktionell och mysig liten hästgård. Vi bor nära skogen och naturen vilket har varit ett måste för mig som den naturmänniska jag är, med önskan om fler djur och då inte minst egna höns! Trots att jag är uppvuxen i Sveriges tredje största stad har detta hela mitt liv någon stans varit en självklarhet, något jag strävat mot. Under de senaste fem åren har jag seriöst gått sakta men säkert mot det här, utan att egentligen ha en helt klar bild framför mig. Nu står jag här med det jag en gång velat uppnå, men med en tomhet och ett medvetande som jag aldrig någonsin hade kunnat ana. På en nivå som är svårbeskrivlig. Helt plötsligt känns ingenting som att det spelar någon roll längre. Som den envisa, materialistiska perfektionist jag tidigare kunnat vara, står jag nu här utan att känna att något spelar någon roll, men som sagt, utan att känna mig ledsen eller deprimerad.

”Jag undrar lite vad det ska leda till? Vad finns det för mening med denna meningslöshet?”

Jag som tidigare älskade att fixa, dona och inreda, känner bara att det kan kvitta. Det sker ju ingen större förändring i mitt eller någon annans liv egentligen om det är en ful eller en snygg skänk som står i köket? Så länge jag kan ställa in grejer i den, om jag nu behöver det. För övrigt håller jag på att rensa ut. Och allt det som jag tidigare greppat så hårt om för att det är så fint och kul att ha, står jag nu och sorterar bort och är mer eller mindre på väg att kasta. Det känns som att jag snart kommer stå i ett ekande tomt hus med fyra väggar och ett tak. För det kan ju kvitta. Vad ska jag med alla grejer till?

Känslor och tankar i bergochdalbana
Är man inte deprimerad innan, så blir man ju det för tusan bara av att läsa igenom denna text! Det låter ju både tragiskt och trist, men det är så läget är nu. Mina tankar och känslor kan vända på en femöring, från att ena stunden vilja bryta upp med sambon, hitta nya fantastiska hem till djuren, sälja gården och bara bli av någonstans. Till att landa och komma in i vår tidigare planering tillsammans med min sambo igen, där vi gått runt på gården och sett framför oss hur vi ska bygga och fixa så det blir precis som vi vill ha det. Men det varar bara en liten stund. Just när vi är mitt uppe i det. Sen kommer känslan av ingenting igen.

Konflikt och meningsskiljaktigheter
Som i alla relationer uppstår konflikter och olika åsikter om saker. Jag tror på ett nyckelord här i livet kallad balans. Vad vore en relation och ett förhållande utan meningsskiljaktigheter? Inte sunt. Men allt för mycket av det, utan att någon är öppen för och beredd att på något sätt mötas och utvecklas i det är inte heller sunt. Jag och min sambo har haft mycket meningsskiljaktigheter under vår tid tillsammans och vi har båda utvecklats i det, vågat lyssna och lära, och prata om det. Låtit bägge få sin röst hörd, utan något krav på att man villkorslöst måste tycka likadant. Det är min uppfattning.

Vi ser nog på livet i stort lite på olika sätt, trots att vi ändå har ganska lika uppväxt. Någonstans i det har jag nu på senare tid också gått vilse. Jag inser att jag inte kan prata om vissa saker med honom, det verkar som att han inte alls är redo att ta in det och fattar ingenting om jag börjar nämna något. Så jag låter så klart bli det då. I hela den här ”inget spelar någon roll”-mentaliteten har jag också märkt att nuvarande saker, som kommer upp som en liten konflikt, nästan inte hinner bli någon konflikt, för när jag inser att det är på väg har jag inget behov av att berätta för honom vad jag tänker om det och få min vilja igenom. Dessutom vet jag inte vad jag vill, så det kan ju kvitta. Jag kan inte bli arg på honom, för jag vet att det inte har med honom att göra, även fast jag kan känna en ilsken känsla. Den lägger sig ju snart igen, eller så accepterar jag det jag reagerat över, även om jag ändå kanske inte tycker det är okej. Gränsen mellan min utveckling som person och känslorna som jag känner kring saker är väldigt diffus och gör att det snart inte finns något kvar av mig, den där Rebecca, känns det som.

Inget av detta är något jag aktivt tänkt att ”det är såhär det ska bli.” Det har bara blivit så. Det ena leder till det andra och så vidare. Jag tillåter ju mig att känna det jag känner, men med tanken och hjärnan mynnar det liksom ut i ingenting till slut. Jag är inte ledsen över det, men det bekymrar mig lite när jag inser att det är såhär det är – eller det är såhär jag upplever det. Jag undrar lite vad det ska leda till? Vad finns det för mening med denna meningslöshet?

Det måste vara här vägen börjar
En vis man satte ord på något när han sa: ”Ditt liv handlar inte om dig”, ett uttryck jag genast förstår innebörden av och verkligen kan känna och förstå. I det stora hela kan jag helt plötsligt inte se min mening här och nu och känna att allt jag strävat mot har någon betydelse. Det känns som om allt jag byggt upp under livet och de senaste åren, det jag är uppvuxen med, alla värderingar och allt jag har levt för har varit baserat på en lögn. Och nu står jag här och vet inte vad jag ska bygga på. Vad jag ska åstadkomma, vad meningen med mitt liv är. Märkligt…

Mitt i denna nästan skrämmande tomhet, där man ibland kan känna att vägen bara har tagit slut. Finns där ändå en medveten tanke om att det måste vara här vägen börjar, och en tacksamhet både över denna märkligt intressanta upplevelse och över min övertygelse om att detta kommer leda till något gott. Jag kan ju inte bara trilla av pinnen och dö liksom. Känslan av tomhet är kanske bara ett kvitto på ett nytt kapitel och en ny resa i livet. Ett tomt blad att sätta penseln mot för att börja måla mitt mästerverk. Det tackar vi för.

Rebecca Nilsson

Läs fortsättningen, En inre konflikt, del 2

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn