Jag har länge varit i utvecklingsfas och under en kort period har den varit väldigt intensiv. Jag skrev i första delen av ”En inre konflikt” om hur jag kände att jag befann mig i ett stadium av oerhörd vilsenhet. Då hade jag ingen aning om att det skulle komma en del 2 – och verkligen inte med ett så kort varsel.

Känslan av att inte veta vem jag var, när jag medvetet och omedvetet hade jobbat bort alla mina åsikter och värderingar i vardagen. I denna vilsenhet och känsla av meningslöshet infann sig också en bekymmersamhet och en känsla av att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna ha en plats på jorden i ett sånt här läge. Känna att jag passar in, kunna hantera vardagen med en så skild verklighet ifrån andra och vart jag ska bli av. Vad min plats på jorden är. Jag började känna mig rotlös, och utan mening försvann allt driv. Läget kändes på ett sätt allvarligt, då jag inte riktigt kunde se något roligt i det här, och att jag inte längre heller visste vad som gav mig glädje i livet. Allt mitt tidigare tycke och tänk om saker var ju borta.

Nu har det hänt. På en bråkdel av en sekund skiftade hela mitt liv, och på något sätt känns det som en på nytt födelse. De sista pusselbitarna jag behövde för detta kom på plats och i samma ögonblick skifta alla mina känslor i kroppen till ren och skär glädje och kärlek. Jag skrattade och grät samtidigt, när jag insåg och förstod parodin i det hela. Att plötsligt inse att jag övergått till medvetande av vad jag är – att jag är – utan att veta om det, och på något sätt fortsatt fumla runt i illusionen, på jakt efter vem jag var – en personlighet – var vilse framkallande. Att slå upp ögonen och inse vad jag i hela livet hade tagit för min sanning. Det var galet. Stunden innan polletten trillade ner, och känslan av ren lycka och fullkomlighet infann sig hann jag gå igenom en känsla av djup sorg. En sorg över att mitt påhittade jag gick i graven. Det tog en liten stund, sen var det över. Det var då det kom, den sanna glädjen. En väldigt märklig upplevelse.

Jag har nu separerat illusionen av mig själv från källan, vad jag är och att jag är. Och insett att jag varit, hela tiden. Och plötsligt känns det som att jag kan leka mig igenom jordelivets teater, och skrattar helt plötsligt lättsamt åt allt möjligt, till skillnad från tidigare. Jag behöver ingenting, söker inget mer. Jag är allt. Jag förstår och känner den djupa innebörden i att bara vara. Som ett vittne beskådar jag min kropps och medvetandets upplevelser här på jorden, utan åsikt, utan mening och lever det med glädje. Som Krishna sa: “The secret is, I do not mind what happens.” Att ha gått igenom denna långa ”utveckling” i sökandet av frihet och att slå upp ögonen på ruta ett, men med en helt annan känsla i kroppen. Jag är fri. Det går nästan inte att beskriva. Allting är precis som det har varit, ändå har allting förändrats.

Nu kan jag vara i varje stund på riktigt. Det finns inget då, det finns inget sen. Min hjärna har tillochmed slutat tänka av sig själv hela tiden. Det finns inget att tänka på. Jag bara är, här och nu. Som ett barn. Med glädje. Det går inte att känna något annat. Alla andra känslor tillhör det ”påhittade jaget”. De tjänar ingenting till längre. De finns inte. Mitt liv handlar inte längre om mig, på riktigt! Och det är helt fantastiskt. Jag är skaparen, precis som du. Du har kanske bara inte upptäckt det än, eller så har du det…

Total lycka, Tack.

Rebecca Nilsson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn