Jag minns när mitt liv stod vid ett vägskäl. Det här var i början av 1989. Jag sökte efter en riktning, jag visste inte vart jag skulle vända mig. Jag övervägde helt seriöst att avveckla företaget jag hade på den tiden. Det var inte relaterat till andliga saker. Husmarknaden kraschade och många av mina kunder tvingades in i konkurs. Jag kände mig riktigt ledsen på grund av detta, men jag hade ett val.

Samtidigt hade jag börjat känna mig rastlös. Jag hade arbetat gratis som medium i London med omnejd. Det öppnade dörren till en värld där jag kände mig levande – jag hade ett syfte. Det var inte bara för att tjäna pengar. Ascala hade förberett mig för något, men jag förstod inte riktigt vad det var. Jag väntade på hans svar, för jag behövde hjälpen.

Jag är hemma en dag och telefonen ringer. En kvinna med en konstig accent presenterade sig och sa att hon hette Gudrun Marteinsdotter och att hon ringde från Reykjavik. Hon hade hört talas om mitt arbete i London, ett annat medium hade rekommenderat mig. Hon ville att jag skulle komma till Island och arbeta ett par veckor. Jag blev lite förvånad och överraskad. Det kom helt oväntat. Sen mindes jag vad ett medium hade förutspått för många år sen: ”En dag kommer du att arbeta norröver.” Innan jag kunde svara var jag tvungen att samla mig. Jag hörde Ascalas röst säga:
– Ta tillfället i akt, du är redo för det! Så jag sa till kvinnan:
– Okej, jag kommer till Reykjavik och arbetar med storseanser, privatsittningar och healing under två veckor.

En ny fas
Detta var början på nästa fas i mitt liv. I februari 1990 satt jag på ett flyg på väg mot Island. Jag anlände på Keflavik flygplats. Jag hade blivit informerad om att det skulle vara någon där och möta upp mig. Där stod jag ensam bland övriga resenärer och sökte efter personen som skulle vara där för att hämta mig. Gruppen skingrades, och då såg jag en man som såg ut att vänta på någon. Han kom fram till mig och frågade om jag var Terry Evans. Han sa:
– Anledningen till att jag inte kom fram till dig var för att du inte såg ut som ett medium i din skinnjacka och dina jeans. Du ser mer ut som en fiskare på väg hem efter arbete ute till havs.

När vi anlände hemma hos Gudrun Marteinsdotter blev jag mottagen av hennes dotter. Hon gav mig ett varmt välkomnande, men jag kände mig mycket sårbar och frågade mig själv: Är jag verkligen redo för det här? Jag visste inte mycket om Island.

’’När jag stod där på scenen och presenterades för publiken kände jag panik.

 

Nästa dag började jag ge privatsittningar och en annan rädsla kom upp, jag var tvungen att arbeta med tolk! Något nytt att lära sig. Nästa dag gick Gudrun Marteinsdotter igenom programmet för de två veckorna och sa:
– Du ska hålla en storseans. Jag var så nervös att jag knappt kunde andas. När det väl blev dags för seansen och vi anlände på platsen där den skulle hållas ville en del av mig dra sig ur, men jag visste att jag inte skulle göra det. Jag frågade mig själv: Är jag redo för det här? Kan jag göra det? Kommer det att fungera? Jag hade aldrig hållit en storseans inför så många människor förut.
När jag stod där på scenen och presenterades för publiken kände jag panik. Jag kunde hålla mig lugn och i balans, men det var en kamp. Kvällen blev okej, men jag visste att det inte var det bästa jobbet jag gjort.

Med tiden fick jag en känsla för vad för slags människor islänningarna var. De välkomnade mig in i föreningen, Ljusets väg, där Gudrun var ordföranden. Jag satt i meditationsgrupper. Det var fascinerande att se deras olika arbetssätt. Att vara delaktig i det lärde mig mycket. Jag minns väldigt tydligt hur Gudrun alltid öppnade kvällen med en bön och bad ljuset komma in och vägleda oss.

Nya insikter
När det började närma sig hemresa kände jag mig inte så nervös, men jag kunde känna mig besviken på mig själv för att jag inte hade kunnat leva upp till mina egna krav eller förväntningar. Jag hoppades att andevärlden var lika nöjd med arbetet jag hade uppnått som Gudrun Marteins var. Dessa två veckor fick mig att inse något väldigt viktigt. Fram till denna tidpunkt hade jag arbetat med andevärlden för att lära mig, för att utveckla gåvan jag hade fått. Jag var så glad att jag hade tagit god tid på mig och utvecklat mitt mediumskap långsamt. Jag insåg att det hade gett mig en grund och gjort mig redo att ta det här nya steget. Jag kände mig närmare Ascala än någonsin tidigare. Gudrun sa:
– Jag skulle gärna vilja att du kom tillbaka och arbetade för mig den kommande vintern.
Men jag gick fortfarande igenom beslutsprocessen beträffande vad jag skulle göra med mitt företag. Jag ville inte fatta ett förhastat beslut. Hon sa:
– Jag kommer att besöka England i augusti, så jag söker upp dig då och fråga dig igen.

’’Om du fortsätter att arbeta på det här ärliga sättet kommer vi alltid att arbeta med dig och därför kommer det alltid att finnas arbete för dig.

 

Tillbaka i England
När jag återvände hem till England hörde jag Ascalas röst säga:
– Gå till den lokala spiritualistiska kyrkan.
Just då bodde jag hos min flickvän, i en annan del av London, så det var inte den kyrka jag brukade besöka. Jag satt där i publiken, utan att förvänta mig någonting. Den första personen mediet vänder sig till är mig. Hon visste inget om mig.
– Andevärlden berättar att du har arbetat på ett nytt sätt, i ett annat land. De är väldigt nöjda med ditt arbete, sa hon.
Mitt ego tyckte inte det. Sen sa hon:
– Andevärlden iakttog dig när du hanterade människor som bara hade kommit till dig för att få höra hur framgångsrika de skulle vara. De ställde många frågor, men du vägrade att gå i den fällan. Vissa blev besvikna för att de inte fick den andekontakt de vill ha. Men de blev imponerade av dig, för att du sa sanningen och inte försökte imponera på dem. Om du fortsätter att arbeta på det här ärliga sättet kommer vi alltid att arbeta med dig och därför kommer det alltid att finnas arbete för dig.
Sen vände sig mediet till någon annan i publiken och jag satt där med en känsla av lättnad. Jag hade inte varit medveten om det hon sa. Jag bara arbetade och fick på så vis en hel del erfarenhet. Jag kunde inte alltid behaga människor eller få allt rätt, men jag behövde erfarenheten för att förstå att jag hade vuxit och att Ascala var nöjd med arbetet jag hade gjort.

Ett nytt syfte
Efter några dagar återgick livet till det normala. Jag visste att de ville att jag skulle återvända till Island. I augusti dök Gudrun upp, det var trevligt att träffa henne igen. Hennes första fråga var:
– Vilket beslut har du fattat?
Då hade jag avvecklat mitt företag, för jag insåg att det inte längre var mitt syfte. Ascala hade gett mig en utmaning att åka till Island och jag kände att jag ville fortsätta med det arbetet. Det kändes som om den andra delen av mitt liv hade börjat. Gudrun log från öra till öra när hon hörde nyheten om mitt företag. Sen sa hon:
– Nu kan du komma till Island och arbeta hela vintern.
Jag hade inga tvivel om att jag hittat nästa del av min livsresa.

Det var fascinerande att lära sig mer om den isländska kulturen, på grund av deras speciella karaktär. Jag var så glad att jag hade antagit utmaningen Ascala hade gett mig.

Terry Evans

10 KOMMENTARER

  1. Hej Terry. Har ju hört denna fina berättelse några gånger på kurs hos dig.Den gör att jag blir påmind och öppnar mina ögon lite mer. Tack.

    Jag har ochså gått en lång väg.Vandrat ganska ensam där jag lärt känna mig själv och andevärlden på egen hand.
    Arbetat mig fram och blivit tvingad att sortera bland andliga röster för att lära mig vad universala krafter är, och hur de arbetar.Vem är vem..vad vill de?
    Jag har kastats in bland mörka tunga energier som gjort mig förtvivlad men ochså givit mig lärdom och förståelse.

    Min resa som bara börjat, har varit tung och fylld av rädslor, Själkänslor som trycka ner mig om jag inte lever upp till allas förväntningar.

    Det tog tid att förstå hur just jag jobbar.Jag försökte göra som andra…
    Jag vet mina starka sidor (vågar stå för de nu) men har arbetat helt fel, inte utifrån så som jag ”är”.

    Stod vid ett vägskäl förra vår/vinter.Vågade starta mitt lilla andliga företag.Kastades in i sådant jag inte alls hade föreställt mig att göra- fanns inte i min plan! Men lärde mig växa i min roll och våga stå för den jag är och kan och att bemöta klienter där de stod i deras tex kris.

    Nu står jag vid ett vägskäl igen att släppa min lokal.
    Det vill jag ju inte.. Det tog mig 2 år att ta steget att ens våga starta upp.

    Har bett om hjälp att förstå meningen med detta – vägledning tack!! eller misstolkar jag allt?

    Handlar det fortfarande om ”inre rädsla självkänsla – att ge upp för lätt” som knackar på min dörr…är det detta som är vägledningen..och som inte är färdig jobbat?..

    Det är just detta som är så svårt att skilja på hjärnspöken och inre känsla…tillit. Att våga ta det där steget ut i det okända.

    Hoppas att det inte är för rörigt,har problem med skrift. Tack för mig!

    • Thank you for sharing so much with me. What you described have happened periodically in my life. it is a challenge for you to go deeper into yourself to discover a resource you did not know you had. Do not give up, the answers will come spontaneously. /Terry Evans

    • Thank you for the feedback! She certainly is a determined person. She got things done. I have a lot to thank her for. /Terry Evans

  2. Wow så härligt att höra dig berätta, att våga gå ur sin bekvämlighetszon o våga lita på sin inre röst.

  3. en fantastiskt historia, det finns inget roligare för mig än att lyssna på andras människors livsöde, det är ofta sorglig, men så intressant och ditt liv har inte varit en dans på rosor

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn