När jag var liten bar jag på en hemlighet, egentligen var det hela vår familjs hemlighet. Det var inget vi kom överens om tillsammans, den formades till det och alla i familjen visste att det var så. Nu i vuxen ålder har jag avslöjat min hemlighet. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet, det blir så svårt att bära, och tänk om jag visste då att många bär på liknande hemligheter.

Min barndom var både sorglig och svår, men ändå lycklig på många sätt. Vi kom från Finland och jag växte upp med två syskon. Jag var yngst, den spralliga som hördes och syntes. Vår mamma var den som höll ihop oss, som lärde oss vad som var rätt och fel, och att man aldrig skulle döma en människa efter utseende.

Det svåra kapitlet i vårt liv var vår far. Ett kapitel som jag förträngde i många år både medvetet och omedvetet. Han var oberäknelig i humöret, hans ord var lag och han hade aldrig fel, enligt honom själv. Han och jag hade många strider under min uppväxt. Jag sa emot honom mycket och det kostade många gånger mycket smärta. Ibland kunde jag skymta en sårbarhet och osäkerhet i honom, som nästan sökte hjälp hos mig, men den försvann även fort. Då kunde han tappa fattningen och avsluta det han höll på med mot mig. Egentligen vet jag inte hur jag vågade säga emot honom, det var som en kraft som gav mig styrka. Det handlande inte om att jag skulle ha rätt eller vara trotsig det handlande om min rätt att leva som barn och människa.

Den psykiska och fysiska misshandeln blev vardag för oss, man stängde av. Men i allt detta svåra fick jag tröst och det var från andevärlden. Jag hade mina ”andevänner” eller som vuxna kallade dem: ”låtsaskompisar”. När de var hos mig gav de mig trygghet och jag kände mig aldrig ensam. Mina andevänner försvann sen med åren, de sa att jag inte behövde dem mer och det var sant. Deras uppgift var att hjälpa barn här på jorden och nu hjälpte de andra barn som behöver trygghet. De gjorde ett bra jobb med mig. Deras uppgift var att finnas för mig och de kom alltid när jag behövde dem.

Mina föräldrar skilde sig till slut, det var min mamma som tog mod till sig och tog det stora klivet. Det var ingen lycklig skilsmässa, tvärtom en hemsk, det var då helvetet började på riktigt.

Min far flyttade, jag och mina syskon bodde kvar hos vår mamma. Min far blev ännu hemskare. Det var då ondskan började växa mer och mer i honom. Jag hade anat att den funnits där tidigare, men nu kunde jag mer och mer se glimtar av den när han kom och trakasserade oss i vår lägenhet.

Det var några veckor före jul. Jag var 13 år och det var då allt förändrades. Livet fick en annan mening, ett annat syfte, ett annat innehåll. Jag önskar att det aldrig hade hänt, men om det inte hade hänt hade jag varit jag då? Det var en sen kväll när min far kom på besök. Jag kan fortfarande minnas hans ansikte, jag kände knapp igen honom. Hans gröna ögon var helt svarta, jag minns hur jag stelnade till och rös i hela kroppen, jag minns ondskan som hans energi sände ut. För första gången kände jag skräck.

Jag nästan darrade när jag följde honom till vardagsrummet där min mamma satt. Sedan låtsades jag titta på tv, fast jag i själva verket lyssnade på deras samtal som spårade ur direkt. Jag hörde min mammas lugna röst som försökte tona ner allt, men min far blev mer och mer aggressiv i tonen. Han ville inte skiljas, men det ville hon. När de sedan går till köket följer jag dem med blicken, en oro sprider sig i min kropp, men jag sitter kvar. Jag försöker titta på tv, men kan inte koncentrera mig. Plötslig hör jag en röst som säger ”Gå till köket FORT!”. Jag ser mig omkring och undrar var rösten kom ifrån?

Plötsligt känner jag en enorm panik, så jag reser mig och småspringer till köket, jag vet att något hemskt är på gång. Jag ser min mamma ligga på golvet och jag ser min far slå henne med en slägghammare. Plötsligt försvinner min rädsla, jag springer emellan dem och ställer mig öga mot öga mot min far. Jag ser förbi ondskan, den skrämmer mig inte längre, den kan inte nå mig. Mina syskon kommer till hjälp, vi kämpar ett tag och till slut vänder vår far och springer ut ur lägenheten. Han springer bort från vårt liv, långt bort. Han hör inte hemma hos oss. Vi vill inte ha honom hos oss. Nu gjorde han ett sådant svek mot oss, genom att försöka ta ifrån oss vår mamma. Min egen far! Hur kunde han? Hur kunde han?

Den natten bad jag till andevärlden att min mamma skulle få leva. Jag bad och bad och jag grät och grät. Andevärlden lyssnade, hon skulle få vara kvar här på jorden.

Jag funderade på ”rösten” jag hörde, ondskan jag kände och jag fick svar från andevärlden. Rösten var självklart deras, de såg ondskan närma sig oss, de såg min fars plan. De försökte hindra honom, men han lyssnade inte. De var då de bad mig om hjälp. Jag är tacksam, tacksam att de använde mig, tacksam att jag lyssnade. Om jag hade suttit kvar, eller om vi barn inte varit hemma hade det slutat annorlunda.

Min mamma klarade sig. Hon fick skador, men kan leva ett lyckligt liv. Min far fick fyra års fängelse för mordförsök och utvisning till Finland. Han skötte sig bra i fängelset och efter två år var han fri och hade ondskan kvar. Min far hade bestämt sig för att avsluta ett liv till varje pris…

Anki Pettersson
Medium och healer vid Creative Experiences Terry Evans AB
www.ankipettersson.se

 

 

Föregående artikelKänsliga människor
Nästa artikelOss själar emellan – Tålamod
Anki Pettersson heter jag och arbetar som medium och healer på Terry Evans kursgård, genom mitt eget företag. Redan som barn kände jag av andevärlden och det har varit helt naturligt för mig. Som 10-11-åring bestämde jag mig för att arbeta som medium, och den känslan har jag haft hela mitt vuxna liv. Jag har alltid dragits till att hjälpa människor och har arbetat inom vården och som undersköterska i 20 år. Till slut kände jag att det var dags att förverkliga det jag egentligen ville och gick en mediumutbildning för Terry Evans. Jag blev klar 2011 och har arbetat som medium och healer sen dess. När jag tog steget var det som om cirkeln slutits och jag äntligen hittat min plats i livet.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn