Mötet med ett medium

Början på resan till självläkning

3
161

Året var 1995 och jag läste på universitetet i Örebro. Jag kämpade med att klara studierna och att samtidigt vara mamma åt två barn i skolåldern. Jag hade nyligen gått igenom en uppslitande skilsmässa. En klasskamrat berättade vid en lunch att han varit hos ett medium som hade varit mycket säker i vad han förmedlat under sittningen. Han sa att mediet berättat att han skulle befinna sig på en speciell plats med ett barn i famnen. Nu hade det hänt exakt på det sätt som mediet beskrivit att det skulle ske. Klasskamratens berättelse väckte verkligen mitt intresse. 

En väninna och jag bokade tid för varsin sittning hos mediet som hette Terry Evans. Det regnade, blåste och åskade en mörk eftermiddag när vi besökte Ramsbergsgården. Man kan väl lugnt säga att det var en spöklik stämning, som passade som handen i handsken inför besöket. Min väninna fick första sittningen och jag väntade under tiden vid ett angränsande bibliotek. För att fördriva tiden gick jag in i biblioteket. Det fanns bara böcker om andlighet, andar och medium. Eftersom ämnet skrämde mig frågade jag den smale mannen som jobbade där om det fanns någon lite mindre andlig bok till mig. Han skrattade gott och plockade fram en bok. Även den boken kändes för andlig så den fick vara kvar på hyllan.

Privatsittningen med Terry
Det blev till sist min tur att få en sittning och mediet presenterade sig som Terry Evans. Jag kände mig mycket spänd och fick anstränga mig för att vara närvarande och ta in allt mediet berättade. Terry kunde berätta att jag varit med om mycket omskakande upplevelser, vilket stämde eftersom jag nyligen varit med om en uppslitande skilsmässa. Han kunde även berätta att jag under mitt liv haft svåra upplevelser och att jag måste fortsätta med mina samtal hos terapeuten. Jag hade precis påbörjat en kontakt med en terapeut för att få stöd och komma till insikt om mina, som jag upptäckt, destruktiva mönster.

Terry hade en hälsning från min pappa som fanns på andra sidan, om att pappa nu visste att jag hade rätt om vad som händer efter döden. Pappa och jag hade diskuterat ämnet många gånger och han menade att efter döden fanns ingenting. Medan jag redan som barn hade övertygelsen om att det skulle finnas något efter döden, att andar finns och att man lever flera liv. Jag hade en inre visshet om att det var så, men samtidigt en rädsla för det okända.

Terry kunde även beskriva en kvinna, kanske en granne, som var min vän från andra sidan och som kände till min svåra uppväxtsituation. Kvinnan var verkligen en mycket betydelsefull vuxen person i min uppväxt, som verkligen gjort skillnad för mig när jag var liten, men som även var en förebild för mig i vuxen ålder. Andarna på andra sidan berättade att de skulle kunna hjälpa mig om jag önskade det. De skulle inte tränga sig på utan vidare, utan jag måste be om hjälpen för att få den. När jag åkte hem den kvällen var jag mycket förundrad över mötet med det engelska mediet, vad han sagt och att så mycket hade stämt.

Närvaro i huset
När jag kom hem till mitt lilla hus den kvällen och satte nyckeln i låset kände jag en mycket stark närvaro, något eller någon var hemma hos mig och väntade. Det var en kuslig känsla att gå in i mitt hus, eftersom jag kände att jag inte var ensam.

Jag kämpade på med min livssituation, studierna och terapin men jag kände mig inte närvarande i kroppen och nuet. Jag tryckte undan alla känslor och kände mig istället tom och trött. Jag hade vänner och livet flöt på, men jag kände mig inte riktigt närvarande. Jag noterade regelbundet att närvaron fortfarande fanns i huset och jag tyckte att den började göra sig mer synlig. Jag såg en kväll hur något bläddrade i en av mina läroböcker. Jag hörde knackningar i väggar och dörrar. Jag funderade på om det kanske var tröttheten som gjorde att jag börjat inbilla mig saker. En kväll kände jag en sådan trötthet och uppgivenhet. Jag hörde mig själv säga högt ut i rummet: ”Jag behöver hjälp, om ni finns där så tar jag gärna emot ert stöd.”

En tid efter besöket hos mediet hittade jag en alternativ bokhandel i Örebro och kände en dragning att gå in och titta. En blå bok lös extra mycket på hyllan och jag drogs dit och tog ut boken. Titeln var ”Berget” av Terry Evans. Jag reagerade med förvåning och rädsla och satte tillbaka boken, tackade för mig och gick så snabbt jag kunde ut ur bokhandeln.

Rösten från hjärtat
Några dagar efter var jag hembjuden till några grannar, men jag var så trött så jag gick hem efter någon timma. De undrade oroligt om det var något fel på mig. ”Nej, jag behöver bara sova”, sa jag.

När jag kom hem vilade jag på sängen. En röst börjar höras i hjärtat. Den talar milt om vad som skulle ske och att jag inte behöver vara rädd. Jag kan när som helst avbryta det som händer. Rösten säger att jag inte behöver vara rädd. Det är bara slappna av. Jag är trött och gör som rösten säger, den verkar inte farlig på något sätt. När jag ligger där känner jag en närvaro i taket ovanför mig. Närvaron kämpar för att komma neråt och närmare mig. Mina spända muskler slappnar av och jag blir varm och mjuk i hela kroppen och närvaron tackar för sig. Jag gör mig i ordning för natten och somnar gott.

En resa tillbaka till ljuset
På morgonen vaknar jag och går upp som vanligt men rösten i hjärtat ber mig att lägga mig i sängen igen. Rösten hörs inte utan känns i hjärtat och den är mild och kärleksfull. Jag lägger mig på sängen och hamnar i ett lätt vaket medvetandetillstånd. Helt plötsligt börjar min kropp att minnas. Jag känner mig som ett litet spädbarn. Jag känner händer som håller i mig och jag kan känna igen min mammas sätt att beröra. Jag upplever min egen födelse, hur jag kläms ihop och trängs ut ur en mycket trång passage, mammas sköte. Jag får en dask i rumpan och skriker rakt ut. Det var olidligt trångt och smärtsamt och kändes som en evighet. Jag fick känslan av att kvävas och inte få luft.

Inne i livmodern känner jag mig trygg och jag minskar och blir mindre och mindre. Vid ett tillfälle ser jag ett ljus som lyser på mig. Jag blir mindre och mindre och är till sist bara en liten prick.  Där vilar jag en stund. Rösten i hjärtat kommer tillbaka och säger milt! Du kan nu välja om du vill fortsätta eller stanna. Det bästa är om du vågar fortsätta och gå vidare, men du har din fria vilja att säga nej. Om du fortsätter din resa kommer du inte att komma ihåg någonting efteråt. Jag vilar en stund och lyssnar under tiden på barnen som leker på gatan utanför, bilarna som kör förbi och fåglarna som sjunger. Jag svarar: ”Tack jag fortsätter”.

Då färdas jag igenom en tunnel och mot ett ljus, som blir starkare och starkare.  Jag känner att många hurrar, applåderar och jublar när jag kommer in i ljuset. Jag möts av en kärlek så stark som jag aldrig tidigare upplevt. Allt stängs plötsligt av som en gammal tv-apparat, jag vet inte hur länge jag är där men helt plötsligt är jag tillbaka i tunneln igen. Jag upplever min tid i livmodern, födelsen och känslominnena från min spädbarnstid men nu i rätt ordning.

Vågar jag berätta om min upplevelse?
Jag är omtumlad av upplevelsen och inser att jag nu måste komma upp ur sängen. Det är en varm sommardag och solen är stark för mina ögon. Jag känner mig på något sätt som jag inte hör hit längre. Det var mycket mer behagligt att vara i ljuset och kärleken, där i slutet av tunneln. Jag har varit med om något jag inte trodde var möjligt att uppleva men jag har ingen att prata med om det. Vågar jag berätta för min terapeut eller kommer han att säga att jag är galen, tokig, sinnessjuk? Vågar jag berätta om upplevelsen för någon överhuvudtaget? Det visar sig att min terapeut klarar av att ta emot min berättelse och ger mig det stöd jag behöver. Jag kan påbörja en ny resa som handlar om att läka mig själv och veta vem jag är på flera plan.

En helt ny värld öppnades upp
Det blev några besök till hos mediet Terry Evans, eftersom jag blev övertygad om att han verkligen kunde förmedla budskap från andra sidan. Jag upplevde honom som mycket sann, rak och ärlig. Jag är idag mycket tacksam för mötet med honom och den hjälp jag fick från andra sidan. Mötet med mediet Terry Evans har haft stor betydelse för mig och för den jag är idag. Det öppnade upp en helt ny värld och förståelse för vem jag är och att vi alla är så mycket mer än vi tror. Mitt djupa intryck och respekt för Terry Evans gjorde att jag en dag ringde till TV och programledarna som ansvarade för ”Det okända” och berättade om mina erfarenheter av mediet Terry Evans.

Foto: Calle Öhman

Idag många år efter upplevelsen är jag förhoppningsvis snart färdig Bergsmeditationsledare och jag har läst den nya upplagan av boken ”Berget” av Terry Evans många gånger. Jag är så tacksam för att Terry haft modet att leva sin sanning och att han delat med sig av sina erfarenheter och förmågor till andra.

Tack, Terry Evans.

Jane Viding
www.janeviding.se
Medicinsk Qigong, Vedic Art, Meditation och Intuition.

Föregående artikelFarväl
Nästa artikelMorgonmöte
I Ascala News dyker det ibland upp skribenter som bara gör ett tillfälligt besök med någon intressant historia eller betraktelse. Vi kallar dem våra gästskribenter.

3 KOMMENTARER

  1. Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. För mig är det oerhört befriande när andra delar med sig av sina upplevelser, det gör att jag också vågar göra det. Det blir fina ringar på vattnet!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn