Jag åkte ut till min uppfödare, Marianne, en dag för att ge laserbehandlingar till två av hennes hundar. När jag var färdig med laserbehandlingarna satte vi oss ner och fikade. Plötsligt säger Marianne:
– Jag har någon här som du ska träffa, och så släpper hon in Rex, berättar Alexandra.
Han var fyra månader då. Ut kommer han som en kanonkula, helt crazy. Han hade kommit tillbaka från ett par som haft honom, men de orkade troligtvis inte med honom. Vi fick kontakt direkt och då var det kört. Marianne säger:
– Det där var kärlek vid första ögonkastet, ta med honom hem.
– Jag kan ju inte bara ta med en valp hem, svarar jag.
– Jo, testa bara, säger Marianne.

Utan att konsultera Kennet tog jag med mig Rex. Jag hade tidigare pratat lite med honom om att skaffa en hanhund, men inte mer än så. Marianne bor utanför Nykvarn, så det är en bit att åka. På vägen hem ringde jag Kennet. Rex satt och grät i bilen, så Kennet frågar undrande:
– Vad är det som låter i bilen?
– Jo, du jag har med mig en valp hem.
– VA!? utbrister Kennet.
När jag kom hem släppte jag ner honom – vilddjuret – som bara flyger in och runt i huset. Det tog flera månader innan Kennet accepterade honom och började tycka att han var mysig och rolig. Han var riktigt jobbig till en början, till och med jag tyckte det ibland. Sen vann han över hela familjen.

Rex försvinner
Vi skulle åka till Göteborg innan skolstart efter sommarlovet. Det var en fredag. Kenneth och Lukas skulle åka ut till pappa i Finnåker och lämna hundarna. Det var vid elvatiden. Hundarna hade varit där förr, så det var inget nytt för dem. Vid halv ett ringer Kennet och säger att Rex är borta. Han hade hoppat över staketet och försvunnit. De var ute i Finnåker och letade efter honom, men kunde inte hitta honom. Jag sa till Kennet:
– Jag kommer! Det är inga problem! Där jag var, var alltid Rex, så hade det varit sen den första gången vi såg varandra. Jag åkte ut dit och var övertygad att han skulle komma när jag kom. Vi började leta och gick runt och ropade. Vid femtiden fick vi åka hem och äta och vila lite. Då gick det upp för mig att han faktiskt var borta, så jag sa till mamma: ”Nu måste du hjälpa mig och ta hand om Rex.”

Vid sjutiden lade jag upp ett inlägg på Facebook, att Rex hade försvunnit. Astrid (Terry Evans fru), läste inlägget och vi började ha lite kontakt via Facebook. Då säger Terry så här: ”Ni kommer att återförenas ute i Finnåker vid klockan tre, så då måste du vara där.” Terry sa också att han såg något blått, som ett blått staket. Då tänkte jag naturligtvis. Ja, ja, då kommer han att komma hem. Jag ordnade en skallgångskedja vid tiotiden nästa dag för att hjälpa mig att leta. Det kom så mycket folk från alla möjliga håll. Det skulle till och med komma en hund specialiserad på sök från Köping. Vi letade och letade. En av mina bästa kompisar, Åsa, kom lite sent, vid två tiden. Det kom en regnskur och vi bestämde oss för att fika lite. Vid kvart över två säger Åsa lite skämtsamt:
– Nu går jag ut och hittar Rex.
Hon och en kompis gick ut och letade. Vid kvart i tre ringer hon och säger:
– Du måste komma hit, vi har hittat Rex.
Det finns en liten bottenlös tjärn bakom Finnåker. Han som äger tjärnen har planterat fisk där och anordnar fiskeresor dit. Det är omöjligt att ta sig upp från tjärnen, eftersom det är plankor runtom. Ägaren har även byggt upp en grillplats i anslutning till tjärnen, där hittade vi det blåa, över en vedtrave låg en blå presenning.

Ägaren hade varit och sett över dammen och såg då att något låg under vattenytan. Först trodde han att det var en varg eller en vargunge, men han visste samtidigt att det var människor som letade efter en hund. I samma veva kom Åsa och hennes kompis till platsen. Jag kom dit strax innan tre. Mannen som äger dammen sa att vi inte fick hoppa i och hämta hunden, för vi skulle inte kunna ta oss upp igen. Kennet hoppade i iallafall och fick tag i Rex. På något märkligt sätt lyckades han ta sig upp med hunden. Han berättade sen att det var som om någon hjälpte honom att komma upp.

Hjälp över till andra sidan
åkte hem och begravde honom. Han fick med sig några leksaker som han alltid hade, ett tuggben, en röd boll och en filt. Sen satt jag och Kennet i soffan, helt slut efter dagens prövningar. Klockan var nog strax efter midnatt och då känner vi hur något hoppar upp i soffan och sätter sig emellan oss. Jag vänder mig till Kennet och säger:

– Känner du vad jag känner? Det gjorde han. Vi kände båda att det var Rex som hade hoppat upp och satt sig där. Det varade bara en kort stund och sen var han borta.

Sen fick jag höra från mamma, via Terry, att Rex inte ville gå vidare. Mamma kommer ofta och hjälper till. Hon kommer alltid att vara med och styra och ställa lite. Hon var en sådan person. Rex var lite tjurig och busig och det var då Terry hjälpte honom över. När han vände sig om såg Terry att han hade han sin röda boll i munnen. Det hjälpte att veta att han fortfarande fanns där. Jag var helt förkrossad när han dog. Vi hade speciell kontakt, trots att han var en sådan bråkstake. Hade det funnits ADHD på hund så hade han haft det. Nu när det har gått en tid, så kan jag tänka att skulle något hända, så skulle det hända Rex. Jag tror att han kom för att lära mig något, hur det kan kännas att ha en sådan hund. Jag möter ju sådana hundägare i mitt arbete. Han kommer alltid finnas i våra hjärtan.

Berättat av Alexandra Howard Karlsson

Läs mer om Alexandra och hennes brinnande intresse för djur i intervjun Hos Alexandra blir hunden lugn och trygg.

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn