Jag minns inte vilken dag jag såg dig första gången, men jag vet var. På den gamla slitna scenen i parken mitt i stan. Scenen, som hade sett sina bästa dagar och nu fungerade mest som sittplats och samlingspunkt för de unga.

Du utmärkte dig på många sätt, men vid första anblicken var det din tuppkam, din slitna läderjacka och de runda, flaskbottnade glasögonen som drog till sig uppmärksamheten. Det följdes av en stormande energi och ett fantastiskt skratt som gjorde att du var omöjlig att negligera.

Vi blev snabbt nära vänner och på ytan verkade du stabil och alltid glad. Du bar din mask väl, men jag fick ofta känslan av att du var som clownen som alltid ler för att dölja såren på insidan. Du var en känslig själ och trots att ditt yttre kunde verkade skrämmande så var du som en snäll nallebjörn på insidan.

Vi hängde jämt ihop. Vi festade, var på konserter, åkte på festivaler, skrattade ihop och grät ihop. Du fanns alltid där för mig och hjälpte mig så fort jag behövde det. Med tiden började dock dina inre demoner sakta växa. Din blick försvann ofta långt och djupt ner i flaskan som blev ditt skydd när det gjorde för ont på insidan. När du drack så grät du och jag grät med dig. Det oskyldiga ungdomsfestandet hade tagit en svart ton och flaskan var snart den enda som förstod dig.

Jag försökte nå dig och din sorg. Jag pratade, jag bad, jag skrev, jag tjatade, jag hotade. Ibland nådde jag fram och vi tog ett kliv tillsammans åt rätt håll. Men lika snart hade du tagit två steg tillbaka bakom min rygg. Som Mauro Scocco sjunger ”Du vet jag var nere på botten, ett ensamt ställe för en man”, och i denna smärta var du ensam.

Du var en talangfull människa som hade så många fina egenskaper. Du hade kunnat göra vad du än velat och du kunde ha flugit högt, men din själv var sårbar och dina självbild svag.

Jag satt med dig varje kväll på helgerna för att du inte skulle ta till flaskan. Vi pratade, vi önskade, vi drömde och vi ljög. Men mest av allt så slogs vi. Vi slogs mot en demon som vi inte kunde se. Vi slogs för en bättre framtid. Vi slogs för att något skulle kännas verkligt. Jag vakade över dig. När jag vände ryggen till så tog demonen över och ni dansade, och löften från flaskan skrevs i sand.

Flera år senare såg jag ett avsnitt av tv-serien Grey’s Anatomy. Där ligger en av seriens huvudkaraktärer Izzie i en brudklänning på ett toalettgolv, efter att ha mottagit beskedet att hennes blivande man just dött efter en hjärttransplantation. Ett hjärta som hon ljugit och brutit sin läkared för att han skulle få.

Jag har aldrig blivit så berörd av en scen ur en tv-serie förut. Jag kunde inte förstå varför denna scen grep tag om mig så hårt att den många år senare fortfarande känns så verklig. Men jag hörde texten från låten som spelades samtidigt som kameran panorerade runt Izzie. Den slog som en hammare i mitt bröst. Var det inte detta vi sagt till varandra, när vi låg nära och trodde att himlen skulle rasa ner på oss?

”We’ll do it all
Everything
On our own

We don’t need
Anything
Or anyone

If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world?

I don’t quite know
how to say
How I feel

Those three words
Are said too much
They’re not enough”

Och som textraderna I sången påvisar så glömde vi världen.
Du lämnade världen och jag saknade dig.

25 år senare kommer du tillbaka i mitt liv. Inte på samma sätt men du är lycklig nu. Jag levde så många år med känslan att jag kunde gjort mer, funnits där mer. Men jag har insett att jag gjorde vad jag kunde. Ditt val var ditt val. Jag kan förebrå mig själv att jag hade kunnat stoppa dig, men sanningen är att det inte var mitt val att göra.

Jag saknar dig.

När vi hade din begravning så ville din familj och vänner att den skulle spegla dig och inte alla klassiska konventioner. Istället för psalmer spelades Eva Dahlgren och Ebba Grön. Halva begravningsförsamlingen bestod av svarthåriga människor i läderjackor, människor i batikfärgade mönster och sjalar, människor som kanske inte ansågs som viktiga i vårt elitistiska samhälle. Men där fanns kärleken.

Mitt liv gick vidare som det oftast gör. Minnen efter min bästa vän började blekna bort. Livet på jorden och allt vad det innebar tog överhanden. Till en dag… då jag mötte en man som heter Terry som plötsligt påminde mig om dig, och han sa: ”Minns du en vän som gick bort alldeles för tidigt, som tog sitt liv… han är här…”

/Linn A. Maddern

www.madderndesign.com

7 KOMMENTARER

  1. Mycket bra skrivet. Jag känner igen delar av historien, som du har berättat för dina nära och kära tidigare.

  2. Texten är väldigt berörande och går rakt in i hjärtat – förstår din frustration och din otroliga sorg – att finnas där men ändå inte kunna hjälpa!

  3. Så kärleksfull och fint skrivet berör verkligen i hjärta och själ.kan riktigt känna din längtan och saknad efter din vän.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn