Som lärare på Lifecaps utbildningar befann jag mig på Marholmens kurs- och konferensgård i Roslagen våren 2012. Redan under middagen den första utbildningsdagen la jag märke till honom bland hundratals andra gäster i matsalen, den ensamma mannen i 80-årsåldern. Ja, tänker du kanske, de flesta gästerna var väl konferensgäster och då torde väl en 80-årig man sticka ut bland mängden. Men nej, det fanns flera som passerat 65 på plats, intresseföreningar av olika slag håller ofta till på Marholmen. För mig hade just den här mannen en särskild dragningskraft. En dragningskraft som jag valde att ignorera. Mitt intellekt gick in och styrde: Vad skulle jag säga till honom om jag valde att närma mig? ”God kväll, du känns intressant på något sätt?” Nej, det gick bort och jag drog mig tillbaka för att introducera mina kursdeltagare i kvällens uppgift och släppte taget om min upplevelse.

Dagen därpå, en torsdag, fanns han på plats igen, både till lunch och under middagen och vad gjorde jag? Jag ansträngde mig för att ignorera min känsla av att det är någonting som gör att jag ser just den mannen, trots att vaken hans utseende, klädsel eller beteende var utmärkande jämfört med andra gäster. Samma sak hände på fredagen och på lördagen.

Söndagens lunch var den sista måltiden som skulle intas under kursen och visst satt han där och jag fortsatte ignorera, fortsatte välja att lyssna på mitt intellekt snarare än på min intuition.

Ett plötsligt infall
Jag närmade mig konferensrummet där min klass höll till tio minuter före utsatt tid för att starta eftermiddagens grupprocess. Vi skulle jobba med existentiella frågor kopplat till filmen ”What the bleep do we know” som vi hade sett före lunch. Då fick jag plötsligt för mig att jag behövde nog ändå ha en kopp te med mig in på lektionen. Jag vände på klacken och ilade iväg mot matsalen och rundade ett hörn i bra tempo, när jag väl tvärstannade befann sig mitt ansikte max 30 centimeter ifrån en annan människa! Jag hade så när sprungit omkull den intressanta mannen… Jag stammade fram en ursäkt som innehöll någonting om att jag ska bara hämta en kopp te, sedan behöver jag skynda mig tillbaka till klassrummet och initiera en process om existentiella frågor med utgångspunkt i en film, ”What the bleep…” Den nu så för mig till utseendet så bekanta mannen fixerade mig med sin milda men skarpa blick och sa: ”Jag har väntat på dig. Jag lämnar mina kontaktuppgifter i receptionen, så kontaktar du mig efter utbildningens slut. Vi behöver talas vid”.

Första mötet med Dr. Jan
Redan dagen därefter satte jag mig i bilen och körde den dryga timme som det tar mig att komma till Marholmen. Jag träffad Dr. Jan och vi tillbringade drygt två timmar i ett intensivt samtal runt meningen med våra liv här på jorden. Det här var bara början på många och långa samtal. Sommaren 2012 tillbringade Dr Jan närmare två veckor hos mig i Roslagen för att förklara sina hypoteser om mänsklighetens ursprung, Big Bang, de olika nivåerna i vårt medvetande och hur allting hänger samman.

Delad nyfikenhet
Både jag och Dr. Jan har, ända sedan vår barndom, varit nyfikna på hur universum fungerar, vad oändlighet betyder, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, vilka vi människor egentligen är och andra existentiella frågor. Tillsammans har vi mer än 140 års erfarenhet av frågeställningar och sökande av svar inom det här området. Jag har ägnat mig mer åt praktiska experiment, med hjälp av den terapeutiska hypnosen, medan han har ägnat sig mer åt vetenskaplig forskning inom kvantfysikens områden. Vi har idag en gemensam hypotes om orsaken till att vår psykiska hälsa förblir stark, även om vi drabbas av exempelvis anhörigas död som orsakar saknad, egen sjukdom eller motgångar av andra slag – vi har tillskansat oss gynnsamma förklaringsmodeller. Vi har koll på meningen med våra liv! Om vår modell är sann eller inte? Det vet vi inte, men eftersom den gör att vi mår bra så väljer vi att tro på den intill motsatsen är bevisad.

Vi är mer än våra tankar och känslor
Det första steget att ta till sig för att komma till ett suveränt mående är att acceptera att vi har tankar, vi har känslor och vi har en kropp, men vi är inte vår kropp. Vi är så mycket mer än vår kropp, vi är mer än våra tankar och vi är mer än våra känslor, Det finns någonting som tillhör oss, eller som vi tillhör som kan iaktta. Trots forskningsinsatser har ingen kunnat fastställa var den här ”iakttagaren” är lokaliserad. Vi kan se kroppen som vår farkost under vår vistelse här på jorden, vi har tillgång till olika känslor, till olika tankar och till någonting som kan iaktta. Vi kan hur det känns i kroppen. Vi kan iaktta våra sinnesförnimmelser i form av ljud, smaker, ljusstyrkor, dofter och beröring, Vi kan iaktta vilka tankar vi tänker, vi kan till och med iaktta vad vi tänker om det vi tänker. Vi kan iaktta vad vi känner och hur känslorna kan manifesteras i vår kropp…

En Barbie-värld
Jag brukar själv benämna livet som vi lever som människor på jorden som ”Barbie-världen”. Jag ser den del av mig som agerar på jorden som ”Barbie-Gaya”. En figur som iscensätter föreställningar i samspel med andra Barbies och Kens i hologrammet som utgör jorden.

När jag ser på min tillvaro som en ”Barbie-värld” kan jag lyfta blicken och distansera mig lite från det som händer på vår planet. När jag gör det kan jag förnimma att jag har tillgång till helt andra dimensioner än dem jag ser när jag ”yr omkring och gör mina Barbie-sysslor i Barbie-världen” och kunskapen om att allt är energi blir tydlig.

När vi accepterar att livet i ”Barbie-världen” utspelas i en tredimensionell bipolär värld, så inser vi också att på den här nivån är det omöjligt att se ljuset om vi inte upplevt mörker. Det går heller inte att känna lycka om vi inte haft tillgång till den kontrast som sorgen utgör. Utan motsatserna mellan feminint och maskulint skulle det inte uppstå några kreativa spänningar. Med en sådan förklaringsmodell och en övertygelse om att vi är mer än den del av oss som går omkring här på planeten, är dömande, skuld och skam inte adekvat.

Olika uttryck för synkronicitet
Synkronicitet brukar definieras som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Jag är sedan länge övertygad om att synkronicitet existerar och att det vi kallar slumpen sällan är inblandat. Min intuition säger mig att både mitt möte med Dr Jan, och den händelsekedja som gjorde att en Lifecap-utbildad terapeut vänligt men mycket bestämt bad mig att följa med henne på ett besök till Fanthyttan, är uttryck för synkronicitet. Besöket i Fanthyttan ledde i sin tur till att jag fick förmånen att träffa Terry Evans vilket förde mig vidare till att jag skriver den här artikeln och att vi planerar för att genomföra en del av Lifecaps utbildningar just i det gamla, varsamt renoverade skolhuset som idag utgör Terrys kursgård.

Ta av sig offerkoftan
Jag tror att Dr. Jan, Terry och jag har en liknande idé, även om vi väljer att uttrycka det på olika sätt. Jag formulerar det som att det är vårt eget, personliga, ansvar att förbättra vår hälsa och skapa ett bättre liv för oss själva genom att lyssna mer uppmärksamt på den inre röst som vår intuition utgör. Det här är ingen lätt uppgift, vi märker det bland annat på de utbildningar som Lifecap erbjuder. För att må riktigt bra behöver vi ta av oss våra ”offerkoftor”, det innebär med andra ord att vi behöver släppa våra tendenser att skylla vårt mående på andra människor eller omständigheter utanför oss själva. Vi behöver dessutom komma i harmoni med vår fysiska kropp och våra tankar om oss själva. Här utgör processerna under Lifecaps första år utbildningsår en framkomlig väg. Vi behöver också behöver komma i bättre kontakt med vår intuition och våga lita på den. Här kan utbildningar som Terry Evans erbjuder på sin kursgård Fanthyttan till stor nytta.

”Meningen med livet”
För att avsluta historien om slump eller synkronicitet kan jag berätta att mina och Dr. Jans samtal resulterade i en web-kurs som vi kallar ”Meningen med livet”. Det som inträffade var alltså att jag fick mina funderingar som byggde på upplevelser under terapeutisk hypnos bekräftade via de vetenskapliga studier som Dr. Jan genomfört. Dr. Jan fick dels prova på hypnosen, där han fick kontakt med ett par tidigare liv som gav honom förståelse för det han mött i detta liv, dels fick han hjälp med att bevara sina upptäckter så att de kan komma andra till gagn genom att Lifecap producerade en web-kurs med honom som sakkunnig. Dr. Jan hade länge sökt efter någon att ”dela med sig till” så att hans forskningsresultat inte skulle dö med honom. Han ansåg sig inte kunna söka efter någon i de akademiska kretsar som utgjorde hans naturliga umgänge. Synkroniciteten gjorde vårt möte möjligt.  I skrivandes stund har Dr. Jan fortfarande sin läkarlegitimation kvar, men han har nu när han närmar sig 85 års ålder, valt att främst använda sina kunskaper för att stödja sina barn och barnbarn i deras respektive liv och verksamheter.

Gaya Pienitzka
Lifecap AB // www.lifecap.se
gaya@lifecap.se

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn