Vad var det egentligen som hände inom mig den där dagen för snart 13 år sedan som förändrade mitt liv och som fick mig att göra val som i efterhand visat sig leda till ett perspektivskifte jag inte trodde var möjligt. Min resa känns helt fantastiskt och nu fick jag tillfället, möjligheten och äran att få berätta om den här till Ascala News. På uppdrag av Uncle Terry blev jag utmanad i att reflektera över vad som egentligen har hänt inom mig. Det har jag länge tänkt göra men inte tagit tag i. Jag är så otroligt tacksam över att jag blivit utmanad i detta. TACK Terry!

Det har tagit tid, det har tagit energi, det har tagit kraft. Jag har tvivlat på min förmåga, jag har skjutit upp det, jag har prestationsångest över att det inte kommer bli bra och vad ni skall tycka. Tänk att jag som trodde att jag blivit av med prestationsångesten över att allt måste bli bra och perfekt och trodde att jag landat i att ”good enough” duger. Oj, vad fel jag hade och jag är väldigt ödmjuk över det också. Att ge mig in på okänt område där jag tidigare inte alls varit. Att skriva om mig själv och det jag åstadkommit. Bara det att komma igång. Tänk vad rädslan och egot är starka tillsammans. Det är otroligt tydligt just nu för mig kan jag erkänna. MEN, det är ju bara tankar och ingenting annat. Det finns ju ingen sanning i det, men ändå påverkar det mig och har styrt mig i mitt liv utan att jag har reflekterat och trott att det går att ändra på.

Att bli utmanad

Tänk vad viktigt det är och vad tacksam jag är för att jag haft förmånen att ha blivit utmanad av människor i min närhet, som har vågat ställa frågorna som var så viktiga för mig att få till mig. Att ha blivit utmanad och lockad till att gå utanför min trygghetszon. Så här i efterhand kan jag bara instämma med alla som förmedlar att det är först när man vågar kliva ut i det okända, utanför sin trygghetszon, som man växer som människa. Det är först då som perspektivet förändras och nya möjligheter dyker upp och man upptäcker att det inte var så farligt, det egot och hjärnspökena gjort sitt bästa för att försöka förhindra – förändringen.

Det finns flertalet ordspråk som jag tidigare bara noterat och som jag inte har reflekterat över eller verkligen har förstått vad de egentligen betyder. Ett som jag tänker på specifikt är: ”Om du gör som du alltid har gjort, kommer du att få samma resultat som du alltid har fått”. Det har jag använt ofta när jag försökt förklara för andra hur de bör tänka och varför det inte händer något.

Just det, förklara för andra och hjälpa andra. Det är här mitt stora perspektivskifte har skett och som startade på en stubbe i skogen med sällskap av min pappa.

Jag skyddade mitt revir

Där på stubben, där och då, hade jag inte den minsta tanke på att det var det viktigaste som hänt mig någonsin. Jag var då i min omedvetna bubbla och skyddade mitt revir och sanningen, som jag förmodligen innerst inne gömde av rädslan för att misslyckats. Min pappa frågade mig hur det var fatt och hur jag egentligen mådde eftersom han under en längre tid noterat att jag inte såg ut att må bra. Tänk vad rätt han hade. Tårarna kom i floder och det kändes skönt som första reaktion. Men samtidigt kände jag en ilska och behov av att försvara mig och började förneka. Jag insåg inte då att det bara var ett sätt att skydda mig från att behöva blotta sanningen och att behöva ta tag i och förändra mitt liv. Jag tog det som ett påhopp och blev förbannad. Vad gav min pappa rätten att komma och tala om för mig hur jag skall leva mitt liv.

Händelsen på stubben i skogen förträngde jag, trodde jag, och den kom mer och mer sällan upp i mitt huvud.

Några månader senare besökte min dåvarande fru en retreat i andlig tappning i ren nyfikenhet och kom hem helt euforisk, stärkt och som hon uttryckte det, helt osårbar. Hon insisterade på att jag också skulle gå och jag anmälde mig, då jag blev nyfiken och lite avundsjuk på hennes upplevelse.

Kontakt med mig själv

Den stora skillnaden på min upplevelse och hennes var att när jag var klar efter en vecka, så hade jag kommit fram till att vi behövde skiljas åt. Jag fick under retreatveckan uppleva och komma i kontakt med mig själv på riktigt. Sanningarna och tecknen kom sköljande över mig och jag fick kontakt och fick upp ögonen för en ny värld som jag tidigare varit skeptisk till, andevärlden. Det var en oerhört tuff och omtumlande vecka men jag kom ut så otroligt klar och trygg på vad jag behövde göra. Jag fick hjälp med det jag behövde för att kunna ta det jobbiga beslutet att behöva skiljas.

Jag kommer ihåg känslan, lugnet och tryggheten i mitt beslut, även om det var väldigt jobbigt att såra min dåvarande fru. Jag tror att mitt lugn och min tillförlitlighet i beslutet grundade sig i att jag stod upp för mig själv och att jag gjorde det som innerst inne var bäst för oss båda. Jag var ärlig mot mig själv och det var det som var så otroligt skönt och stärkande!

I ren inspiration och eufori så bokade jag in mig på ytterligare en retreat bara månader efter den första och fick åter igen erfara kontakt med andevärlden, få tillhöra en grupp på en plats i fullständig acceptans och kärlek. Vilken fantastiskt skön känsla det var att få spendera tid för mig själv, tillsammans med andra som var där med samma intention, att hitta och att utforska sig själva. Att bara få vara sig själv, utan dömande, kunna uttrycka känslor och få empati och utrymme att få vara och tvingas vara i känslan. Det, just det, att få vara sig själv för en stund utan föreställningar och rädslor för vad andra skall tycka som annars i vardagen styrde mitt liv ganska mycket.

Ett uppvaknande

Tiden efter min skilsmässa vaknade jag till liv ur min dvala. Jag upptäckte att det fanns ett helt annat liv än det liv jag tidigare hade accepterat. Jag träffade min före detta fru i gymnasiet och det var mitt första förhållande. Vi flyttade ihop, gifte oss och hade förmånen att få två fantastiska barn. Jag var i mitt förhållande lojal och trogen och hade till och med svårt att prata med andra tjejer. Jag tror att det hade att göra med mitt dåliga självförtroende och min oerfarenhet samt rädsla för att inte utsättas för frestelse.

Jag blommade ut och levde livet. Jag festade, stiftade ny umgängeskrets, bytte klädstil och tog kanske igen det som annars kanske är vanligt i livsperioden 18-25 år. Under dessa år där jag fick bekräftelser som bidrog till ökat självförtroende, men dock inte självkänsla. Jag blev en bekräftelsenarkoman och tappade bort mig själv. Jag förstärkte under denna tid det inom mig som jag egentligen borde ha jobbat med att minska behovet av nämligen driften och jakten på att känna mig accepterad, uppskattad, sedd och bekräftad. Jag stillade och förträngde min sargade självkänsla via bekräftelser. Behovet av att synas och göra inlägg i sociala medier var starkt och viktigt för mig för där kunde jag marknadsföra mig och där fick jag respons och bekräftelse. Detta beteende var jag förstås blind för där och då men har förstått så här i efterhand.

Fixad och klar?

Livet rullade på och det kändes bra men jag hade svårt att ge mig in i något nytt förhållande och att få det att fungera. Nu har jag förstått och reflekterat kring att det förmodligen berodde på att jag inte var mogen för något nytt, jag hade så mycket jag fortfarande behövde jobba med och det var inte rätt helt enkelt, men när jag bröt upp dessa förhållanden mindes jag rädslan för att misslyckas igen och vågade helt enkelt inte satsa. Andevärlden hade under dessa år fått stå tillbaka, jag hade fått en sådan energi och drivkraft av de tidigare retreaterna så jag trodde att jag var ”fixad och klar”.

I slutet av 2012 träffade jag min nuvarande fru på krogen och det kändes bara rätt. Vi inledde ett förhållande och efter 1,5 år kom vår fantastiska dotter. Detta trots att jag absolut inte skulle ha fler barn, det var jag klar med hade jag sagt till min omgivning. Detta har jag reflekterat mycket över. Hur kan man veta när man är säker på något? Just i stunden kan det ju kännas så, där och då. Men det är ju faktiskt inte möjligt att veta vilka beslut man kommer ställas för i framtiden och därmed kanske ändrar det man tidigare sa inte skulle vara ett alternativ. Personer i min omgivning var mycket tydliga med att jag verkligen hade sagt att jag inte skulle ha några mer barn. Visst hade jag svikit mitt ord. Visst var jag medveten om att jag gick emot mig själv i detta, men det spelade inte någon roll den här gången. Jag älskar barn och det viktiga är ju att det känns rätt, inte att prompt hålla på något som man en gång sagt bara för att. Så här i efterhand kan jag se att jag helt enkelt hade tillit till att det var rätt, att det blev som det skulle bli och min dotter gav mig väldigt mycket energi trots att jag började om småbarnslivet igen vid 44 års ålder. Nya möjligheter och utmaningar…

Johan R

Läs fortsättningen här…>>

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn