Med en ängels hjärta

Intervju med Therese Björk

0
277

Det är en solig vinterdag i Fanthyttan. Vid bordet, mittemot mig, sitter Therese Björk, en röntgensjuksköterska specialiserad på mammografi. Therese är en person med passion för sitt arbete. Hon har en naturlig gåva att nå människor. Hon tänker utanför ramarna. När hon börjar berätta sin historia öppnas dörrar i mitt medvetande. Det ger mig förståelse för hur kvinnor reagerar när de får nyheten: Du har bröstcancer. Hennes inblick ger mig nya perspektiv och en förståelse för vad en kvinna möjligtvis tänker i en sådan situation.

Jag tänker: Vad händer när någon får en diagnos, hur känns det? När Therese börjar prata tar hon med mig på en resa.
– Läkaren är den som informerar patienten om vad man hittat, tillsammans med en specialiserad sjuksköterska, som samarbetar med kirurgen och onkologen. Hon är liksom koordinatorn för sjukvårdspersonalen, och finns där för patienten genom varje fas av behandlingen. En kurator finns också tillgänglig för patienten. Det kan fungera som en livboj, något för dem att hålla sig i. Mellan diagnos och behandling kan det vara lång väntetid.

Varje gång jag tänker på en fråga, känner Therese av det och svarar.
– Jag har insett att det är väldigt viktigt att vara ärlig med patienten och att kommunicera på ett sätt som kommer att förbereda dem och ge dem förståelse för vad behandlingen kommer att medföra. Man vet aldrig hur en patient kommer att reagera när de får nyheten. I bemötandet av patienter har jag upptäckt att kroppsspråket kan ge mycket information. Jag använder även min intuition. Det ger mig ibland en bild av var de står känslomässigt, vilket ger mig nyckeln till bästa sättet att kommunicera för att de ska kunna vara mer mottagliga för behandlingen och proceduren.

Det här är en teknik som jag har utvecklat genom åren. När jag använder den färdigheten ser jag väldigt snabbt om personen svarar på det jag kommunicerar. Ett minne jag aldrig kommer att glömma är när jag tog mitt barn till doktorn. Han pratade med min dotter och ställde frågor. Han såg henne och hon svarade honom. Det var en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, det berörde mig som mamma. På det viset såg doktorn min dotter som en person och inte som ett barn, hon uteslöts inte. Med den erfarenheten i åtanke känner jag att det är väldigt viktigt att ge patienten möjligheten att berätta om sina känslor, för det är en väsentlig del i att förbereda patienten för resan som väntar. Det kan även vara avgörande i läkeprocessen, vilket innebär att patienten antingen återhämtar sig eller så hjälper det personen att förbereda sig på sin bortgång.

Jag minns en annan gång när det medicinska teamet som jag arbetade i hade ett möte, vi diskuterade en patient och jag råkade bara kommentera: Är det inte viktigt att lyssna på patientens röst också? De lyssnade på mig och tog med min kommentar i teamets diskussion, och insåg att ett av patienternas största trauman är väntetiden, från diagnos till operation.

Genom åren har jag sett många olika reaktioner från patienter när de fått nyheten: Du har cancer. En del människor blir väldigt känslosamma, de blir arga eller börjar bara att gråta. Det finns dem som inte visar något av vad de känner inombords. Vilken känsla de än visar, meddelar de oss hur vi, vårdpersonalen, kan få kontakt med dem och stötta dem. Det är inte bara diagnosen vi hanterar, det är även hur personen mår, båda hänger ihop.

Den viktigaste delen av mitt arbete är den mänskliga kontakten. I min roll som mammografisköterska finns det otaliga saker jag behöver förstå. Interaktionen mellan patient och sjukvårdsteam är vital. För mig är det inte bara diagnosen som är viktig, det är personen bakom diagnosen. Vem är det?

En del människor som får nyheten accepterar, och tar sitt ansvar med ett öppet sinne. I vissa fall verkar de vara väldigt lugna, det är nästan som om de har ställt sig i neutralläge. Det finns samtidigt dem som verkar förlora allt hopp, det är som om de ger upp. När hoppet väl återvänder har jag sett hur patienter öppnar upp, svarar och är redo att ta emot kärleken och stödet som vänner och familj ger. Jag har kunnat se fördelarna. Det innebär inte alltid att personen överlever cancern, men jag har ofta sett hur de går in i acceptans utan rädsla och hur det förbereder dem att ta det slutgiltiga steget. Jag har sett många patienter som, när de accepterat, har återhämtat sig, blivit friska och fortsatt leva ett vanligt liv.

Ett annat minne jag har är av min morfar. Han var sjuk, och på grund av hans ålder hade hans fru inte möjlighet att ta hand om honom, så han fick veta att han skulle få flytta till ett äldreboende. Han kunde inte acceptera det, att flytta ifrån allt som betydde så mycket för honom, som att gå på promenad med hunden i skogen eller att vara med sin fru. Han tyckte om att vara ute. Så han sa: Om det ska vara så här vill jag inte leva längre! Han hade gett upp hoppet. Följande dag gick han bort.

När människor får sin diagnos har jag också märkt att de plötsligt börjar förstå vad som är viktigt, sådant som de innan diagnosen tagit för givet. Det finns dem som är fyllda av ånger för det som skulle kunna ha varit och det finns dem som gör det mesta av dagarna de har kvar. På så vis ser de till att tiden som är kvar inte slösas bort. De tar hand om sådant som är ouppklarat och tar farväl med kärlek. I vissa fall ber de även om förlåtelse. Nuförtiden är det inte så vanligt att människor dör av den här typen av cancer, inte i västvärlden i alla fall. Den medicinska vetenskapen är mycket mer avancerad än den var tidigare.

Då och då får jag feedback från patienterna och det inspirerar, motiverar och hjälper mig i mitt arbete. Ibland går jag bara omkring med ett leende på läpparna när någon säger ”Tack” och att de uppskattar vad de har fått. När jag gör det här arbetet känner jag mig välsignad. I mitt hjärta har jag alltid velat hjälpa andra, jag tror att det är mitt syfte och mitt uppdrag i livet som jag har nu. Vilken betydelse jag än har förstår jag nu att patienter behöver bli sedda och känna att någon håller deras hand, på ett eller annat sätt, att de inte är ensamma.

När jag arbetar har jag naturligtvis känslor. Om jag inte hade dessa känslor skulle jag inte kunna samspela. Om jag känner att något är fel, berättar jag det för teamet jag arbetar med, om jag känner att det är lämpligt. Jag tycker inte att det är professionellt att visa mina känslor när som helst, men jag anser att det är viktigt att jag lyssnar till mina egna känslor. Om jag inte mår bra vill jag inte föra över det på patienten.

Vilka drömmar har du för framtiden?
Jag skulle vilja ha ett rikt liv, inte ekonomiskt, men jag vill bara fortsätta att vara sann mot mig själv. Det är viktigt. Naturligtvis även att ta hand om mina två vackra barn, som jag är så stolt över.

När Therese berättade sin historia förflyttades jag till en annan värld. Jag kan inte säga att jag förstår alla aspekter av hennes erfarenhet, för jag har inte varit där, men när vi avslutar intervjun och tar farväl känner jag att även jag skulle känna mig trygg med en person som Therese. Tack Therese, för att du berättade din historia! Jag kan säga det här: Jag tror att det är många människor som arbetar inom sjukvården som har änglars hjärtan!

Terry Evans

Nästa artikelMarita Bladh – medium och andlig healer
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.