Har du någonsin bett någon om råd men ogillat svaret du har fått? Det har jag, många gånger… Idag förstår jag bättre varför jag har reagerat på detta sätt och jag kan se vilken roll mitt medberoende har spelat.

Jag blev medberoende som barn. Tidigt i livet fick jag anpassa mig till min mammas sjukdom och jag blev den ”duktiga flickan”. I denna roll, som jag omedvetet klev in i, ingick att vara pålitlig och ansvarsfull samt att vara den där tjejen som andra kunde luta sig mot och som hade svaren. Känslan av att vara behövd och få framstå som duktig i andras ögon blev lika viktig för mig, som alkohol är för en alkoholist.

Behovet av andras bekräftelse var så stort att jag sällan bad andra om råd eller hjälp, jag ville inte verka svag och okunnig. Rädslan för att inte vara tillräcklig, att inte duga, var enormt stor och nästan paralyserande. Eftersom jag inte förstod mitt medberoende, visste jag inte heller att jag skulle kunna agera annorlunda. Jag gick på autopilot genom livet, agerade på det enda sätt jag visste hur.

Tack och lov för att jag blev sjuk! Om inte min kropp hade sagt ifrån hade jag förmodligen sprungit kvar i detta ekorrhjul. Jag hade aldrig kommit på att jag behövde hjälp. Att läka mitt medberoende har varit en känslomässig utmaning, periodvis mycket tuff. Samtidigt har denna resa varit spännande, fascinerande och fantastisk – en riktig upptäcktsfärd till att hitta mig själv.

Jag trillar fortfarande dit i gamla fotspår, i beteendemönster jag ännu inte har lyckats förändra. Förändring tar tid. Att be andra om hjälp har som sagt inte varit min starka sida och de gånger jag gjorde det tidigare, kan jag se att jag oftast reagerade negativt om råden inte överensstämde med min ”sanning”… Jag tyckte att de hade fel, att jag visste bättre helt enkelt. Jag har fått arbeta mycket med just detta och mitt ego har fått otaliga käftsmällar.

Därför är det så härligt när jag får små bekräftelser på att mitt inre arbete har gett resultat. Härom veckan fick jag ett ”bevis” på att jag numera kan bryta min egen autopilot, mitt gamla sätt att hantera saker. Jag går just nu Terrys utbildning till Bergsmeditationsledare och i den ingår att kontinuerligt göra Bergsmeditationen. De senaste veckorna har jag stött på ”problem” under meditationen som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tidigare hade jag nog bara fortsatt och hoppats på att jag skulle hitta svaren själv, allt för att slippa be om hjälp och verka korkad i andras ögon. Nu valde jag istället att maila till Fanthyttan och be om råd och fick svar kort därefter.

Vad tror ni hände? Jag skulle önska att jag reagerade glatt och positivt, men det gjorde jag inte. Istället började en massa tankar snurra runt i huvudet när jag läste svaret; tankar som ifrågasatte råden jag hade fått. Tyst i huvudet gick jag in i försvar; ”Nej, så är det inte…”, ”Hen förstår inte min bild av situationen…” osv. Jag började skriva mitt svar på mailet, ett försvarstal med olika förklaringsmodeller… Allt för att mitt ego inte gillade hens sätt att se på saken och det läskiga är att detta gick på bara några sekunder! Som tur är har jag med tiden lärt mig att stanna upp och tänka igenom saker och ting, innan jag agerar. Jag samlade mig och läste mailet från Fanthyttan igen.  Denna gång läste jag det på riktigt. Jag liksom gurglade runt det i munnen, tillät mig att smaka och känna in det och – visst hade hen rätt! Jag fick plötsligt en ny vinkling, en vinkling jag inte själv hade kommit på. Istället för att skriva det där ursprungliga mailet, där jag ville förklara MIN version och MITT försvar, skrev jag ”Tack, det tar jag till mig och tar mig en funderare…”.

Ju mer jag har läkt mitt medberoende, desto bättre har jag blivit på att verkligen lyssna och ta till mig det andra har att säga. Allt handlar inte längre om MITT sätt att se saker på, min sanning. Jag har upptäckt att andras åsikter många gånger har varit bättre än mina egna. Denna händelse gav mig en fin insikt, en bekräftelse på mina framsteg – att jag inte längre agerar på autopilot. Numera vågar jag ifrågasätta mina tankar, och kan då göra medvetna val om hur jag ska agera, istället för att bara göra som jag alltid har gjort…

Fundera gärna kring:

  • Kan du be andra om råd/hjälp?
  • Är det viktigt för dig att ha ”rätt”?
  • Vad händer inom dig om någon tycker annorlunda? Börjar du förklara eller försvara dina åsikter?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelVi kommer från ljuset och återvänder till ljuset
Nästa artikelKluriga Kjell Söderlund
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv!Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande!Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn