Jag kan fortfarande minnas dagen när jag vinkade farväl till min mamma, där jag stod på däcket till färjan som skulle ta mig till Isle of Wight. Jag kände mig ledsen, men jag visade inga känslor. Det var tredje gången jag togs från mitt hem och min familj. Myndigheterna hade beslutat att jag behövde en tids konvalescens, vila och återhämtning.

Jag har vaga minnen av när färjan lade till vid Isle of Wight. Vi klev på ett gammalt ångtåg, som tog oss till andra sidan ön, till en stad som kallas Ventnor. Jag minns röken som vällde förbi fönstret, men inte mycket mer. Plötsligt befann jag mig vid entrén till konvalescens hemmet St Catherine’s. Det var en underlig känsla, jag frågade mig själv: ”Vad gör jag här?”, jag förstod inte. Min mamma hade sagt att det skulle vara som att åka på en semesterresa, men det kändes verkligen inte så.

Jag minns vissa saker som om det var igår, något jag minns väldigt tydligt än idag är vattenrännan där pojkarna brukade tävla med sina små racerbilar. Det var riktigt skoj! Jag ville också ha en sådan bil, så jag skrev till min mamma: ”Snälla, skicka mig två Dinky Cars, så snabbt som möjligt.” Jag fick ett paket innehållandes två av dessa bilar av min mor. Jag lade dem i min ficka och gick till en gammal träbyggnad med två klassrum.

Vattenrännan

Jag minns läraren, men inte hennes namn. Hon var väldigt strikt och styrde klassen med järnhand. Det tog inte lång tid förrän jag blev uttråkad och tog ut bilarna ur fickan, och beundrade dem under mitt skrivbord. Plötsligt stod hon där framför mig: ”Vad gör du?”, sa hon. Jag kunde inte fly, jag var tvungen att lämna över bilarna till henne. De blev konfiskerade. Jag minns hennes röst när hon lade dem i en låda i klassrummet och sa: ”Du får tillbaka dem när det är dags för dig att åka hem.” Jag var arg.

En sak jag tyckte om var när vi fick gå ut på långa promenade, oavsett om det var längs stranden eller till någon dold vik. Det var roligt. Eller så togs vi till Boniface Down, klippväggen som låg bakom skolan. Det var en lång promenade, men jag tyckte om de tillfällena.

Matsal

Måltiderna
Jag har minnen från måltiderna, vi var tvungna att sitta vid samma bord varje dag. Vidbordet satt även en äldre pojke som också bodde på hemmet. Han brukade se till så att vi åt allt på tallriken. Jag minns en dag, när vi till min förfäran serverades en slags squash. Där låg det på min tallrik. Jag hade inte tänkt äta det! När jag trodde att pojken som var ansvarig, bordsvakten, inte såg tog jag snabbt bort grönsaken från mig tallrik och den landade på golvet, under bordet, men det hade inte passerat förbi obemärkt. Än en gång var jag i trubbel. Vid ett annat tillfälle minns jag att jag blev konfronterad med en tapioka-pudding till efterrätt, om jag var tvungen att äta det kräktes jag nästan. Jag minns inte om jag åt den eller ej.

Kapellet

Jag tyckte det var mycket tröttsamt när vi var tvungna att gå till kapellet och delta på två gudstjänster på söndagar. Jag lärde mig att hantera det genom att försvinna in i min egen inre värld. Något jag minns var när prästen berättade om det ungerska upproret (1956), och hur många flyktingar som kom till England. Jag minns lukten av rökelse, jag tyckte det var övermäktigt.

Sjukstugan
En dag skickades jag till sjukstugan där jag fick vara i isolering, för man trodde att jag hade något slags smittsamt utslag. Jag kände mig emellertid inte ensam, jag kunde anpassa mig till isoleringen ganska lätt. Jag minns hur jag såg ut genom fönstret. En av vårdpersonalen umgicks lite med mig en dag. Hon pekade ut de brittiska krigsfartygen som hade lämnat marinbasen i Portsmouth och seglade runt Isle of Wight, ut I den engelska kanalen på väg till Egypten och Suezkanalen. Senare förstod jag att den egyptiske presidenten Nasser hade utropat att Suezkanalen nu tillhörde Egypten.

Trivdes jag där? Just då visste jag inte, jag var bara där. Var det en dålig plats? Nej, det fanns bra saker också. Något jag verkligen såg fram emot var när min mamma skulle komma och besöka mig, normalt en gång i månaden. Väldigt snabbt, efter bara några korta timmar var det dags för henne att åka, så att hon skulle kunna ta sig tillbaka till London. Var jag ledsen när hon åkte? På sätt och vis, men en del av mig visste att jag inte kunde förändra det, så jag accepterade saker och ting som de var, dag för dag.

Jag minns nunnorna. Jag hade alltid stor respekt för dem, och var även lite rädd. Människorna som arbetade där gjorde ett bra jobb, med tanke på att det var 1956.

På besök som vuxen
Efter alla dessa år har jag haft möjligheten att återbesöka St Catherine vid två tillfällen. Vid dessa besök har jag blivit mottagen med vänlighet och gästfrihet, som när de visade mig runt. För mig var det väldigt viktigt, det gav mig referenspunkter. Som vuxen kan jag nu förstå syftet med St Catherines filosofi, vilken följer Engelska kyrkans filosofi.

Sovsal

Vid mitt senaste besök insåg jag att vistelsen på St Catherine hade påverkat mig riktigt djupt, men inte på ett negativt sätt. När jag ser tillbaka kan jag se att många av barnen som var där sändes dit för att dåtidens utbildningsmyndighet tyckte att det skulle vara bra för dem att vara på en plats där de fick vila och återhämta sig. Jag, för min del, fick tid att hämta andan och hinna ifatt med mig själv, det förstod jag inte då, men det gör jag idag.

Så, jag vill bara säga tack till dem som arbetade på St Catherine på den tiden, och till dem som nu arbetar med barn och tonåringar med särskilda behov. Det värmer mitt hjärta att se att det som startades för så många år sedan, redan på 1920-talet, har ett hjärta som fortfarande slår. Med varje hjärtslag sänder St Catherine ut kärlek och hjälp till unga människor som behöver stöd.

Jag anlände i augusti 1956 och åkte därifrån i början av December. Jag kommer aldrig att glömma dagen då min mor kom och hämtade mig, för att ta med mig hem. När jag återvände till min vanliga skola var alla mina klasskamrater så glada att se mig igen.

Än en gång, tack St Catherine och alla ni som arbetar där idag, som ger så mycket till så många.

Terry Evans, tidigare boende på St Catherine

Föregående artikelAtt känna känslor är naturligt, eller?
Nästa artikelTerry Evans – Om Ascala
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

2 KOMMENTARER

  1. Hi Terry, is this your new blog? In Swedish only? Doesn’t matter, I do like the insights of your article a lot, and I’d like to let Marcel Proust comment them in the following way:

    ”The real journey of discovery is not in seeking new landscapes, but in seeing with new eyes.”

    Just bought me a ticket for your ”Storseans” i Söderhamn in late October! Looking forward to it and will of course say hello to you!

    Best wishes from Maja

    • Unfortunately we had a problem with a link for the English blog, but it is fixed now. I look forward to seeing you in Söderhamn, Maja! Thank you! /Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn