Jag minns för många år sen när jag hade hudcancer, vilket krävde komplicerad ansiktskirurgi. Det tog ett antal år innan det var fixat. Jag hade insett att jag var tvungen att ta ansvar för mig själv i mitt liv och därför tog jag kontrollen, men jag förstod aldrig att det var okej för mig att be om hjälp eller att dela mina känslor. Mot slutet av sjukdomen, när det var dags att förbereda mig för ett vanligt liv med arbete igen, var jag tvungen att möta ett medicinskt råd som skulle utvärdera exakt var jag stod. En av styrelsemedlemmarna sa: ”Vi tror att du nu är redo att återgå till livet, men först tycker vi att du borde konsultera en psykolog.” Jag minns min reaktion, den var stark. Jag tänkte: Det är inget psykiskt fel på mig, så jag sa till dem klart och tydligt att jag inte behövde någon hjälp. Jag kunde fixa saker och ting på egen hand! Delvis gjorde jag det också. Jag hittade ett jobb som inte krävde så mycket av mig, för att komma tillbaka in i en arbetsrutin. Att ha varit in och ut från sjukhus under så lång tid hade gjort mig något institutionaliserad.

Läkarna hade talat om för mig att de ansåg att jag var på väg att tillfriskna, vilket ingav en stor känsla av lättnad. Jag möttes av en överväldigande lavin av känslor. Den här processen pågick under två år, det var inte behagligt, men jag behövde naturligtvis ingen hjälp. Det var för andra människor, bara galna människor gick till psykologer.

I efterhand önskade jag att jag hade tagit emot hjälpen som erbjöds. Jag önskade att jag hade delat min sårbarhet med någon, om hur mitt ansikte såg ut för min omgivning. Jag insåg att ingen har förmågan att fixa allt på egen hand. Det är inte svaghet att be om hjälp. Det var då jag förstod att känslan av skam, att säga ”Jag vet inte”, ”Jag kan inte hantera det här”, var vad jag bar på utan att jag var medveten om det.

Det tog viss tid för mig att förstå att jag inte ska se mina känslor som en svaghet. De är viktiga. Varje gång jag pratade med en terapeut kunde de på ett skickligt sätt visa mig hur jag skulle tillåta mig att känna, utan att känna skam eller förödmjukelse.

Idag tillåter jag mig att säga: ”Jag vet inte.” Jag kan be om hjälp. När jag har gjort det har jag ofta fått den hjälp jag har behövt för att lämna min förvirring, och återfå känslomässig balans. Jag lär mig fortfarande att be om hjälp, det är en kontinuerlig process. Ironiskt nog har det också möjliggjort för mig att avfärda en annan uppfattning människor har om mig – att jag kan fixa alla andras problem.

När vi tillåter oss att be om hjälp, utan att spela offer, får vi ofta en hjälpande hand som hjälper oss att själva upptäcka vilka vi verkligen är.

Jag är intresserad av att höra era kommentarer.

/Terry Evans

Föregående artikelMitt i ett kaos av kreativitet
Nästa artikelLära genom att göra
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

26 KOMMENTARER

  1. Känner igen mig i varenda del du skriver, min cancer satt i tungan och operation och strålning har påverkat utseendet. Det har tagit lång tid att bearbeta det jag gick igenom och jag tyckte inte heller att jag behövde en psykolog för jag ansåg att det här fixar jag själv. Hade också en märklig tanke om att det bara var ”galna”som gick till psykologer. Idag tänker jag att de så kallade galna kan vara klokare än de så kallade kloka 🙂 Det har tagit en evighet att bearbeta mitt trauma som jag fick den där gången vid cancerbeskedet och behandlingen, jag är nog inte riktigt klar än, för nu är det ny operation i munnen på gång och jag tappade styrfarten direkt. Det hade nog varit klokt att prata igenom detta med någon, sitter lite fast i det där att jag klarar allt själv, är nog lite envis. Jag ber alltid till högre makt och har fått hjälp att ta mig igenom situationer. Kommer ihåg en gång när en kvinna frågade mig: Hur mår du egentligen? Jag grät för ingen hade någonsin frågat hur jag mådde. Där och då kände jag att jag skulle behöva prata om allt för det är så mycket som hänt runt omkring både mig och familjen. Idag tar det tid för mig innan saker som t.ex detta med den nya operationen har mognat in inom mig. Jag måste tillåta mig ta den tid som behövs innan jag är redo och till sist brukar det gå bra dock kan det ta en längre tid som flera månader. Jag lär mig än, det får ta tid och det är okej. Tack för ett intressant inlägg!

  2. Tror ingen kan se ett enda spår i ditt ansikte av någon hudcancer idag!
    Men det där med att be om hjälp, det tycks sitta djupt rotat i oss alla, att
    då är man en svag människa!
    Men oftast visar det sig vara tvärt om.
    Månniskan är av naturen god. Och hjälper gärna till när man ber om det.
    Kram

  3. Svårt att be om hjälp när t.o.m. psykologerna tittar på mig som om jag vore ett UFO
    Jag har Autism, med massa känslor… Men kan inte beskriva dom…
    Jag hjälper gärna andra, men om jag inte vet hur så blir allt knas..
    Jag försöker anpassa mig men kan inte…
    Min värld består av rädslor.. för nästan allt… även det okända

    • Your world could be filled with light. Thank you for sharing with us and for being brave! I am sure your words will help others. /Terry Evans

  4. Vår familj drabbades av en fruktansvärd tragedi i november och våra liv vändes upp och ner efter det. Det är så tungt och svårt att hantera så jag har bett om samtal hos kurator och dessa hjälper mig att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag hoppas även att resten av vår familj kan få samma hjälp men det verkar vara lite svårt.

  5. Jag har nog alltid haft svårt att be om hjälp,tror alltid att jag kan klara det själv.Så när jag till slut bad om hjälp,så var det så misslyckat.Den psykologen lyssnade inte alls på mig.Första gången fick jag en tumör i bröstet,andra gången satt cancern i sköldkörteln,så den är bort opererad.Min man dog i cancer,liksom min mamma,farmor,farfar,svärfar,farmors syster.Och det är flera i släkten som har överlevt sin cancer.Min reaktion kom först när jag fick brev där det stod att cancern var helt borta,då blev det verkligt för mig.

    • I also remember when I got the message that the cancer had been cleared. It was almost a shock not having to live with that fear. Thank you for sharing. /Terry Evans

  6. För mig är det tvärtom.. Jag har tagit och bett om hjälp (professionellt och hos vänner) och fått stöttning men kan för första gången i mitt liv ej ta beslut som som hjälper mig själv att må bättre. Jag är mitt i livet och helt oförmögen att hjälpa mig själv. Jag har alltid varit den starka men för några år sedan tappade jag mig själv. Jag söker och söker men finner ingen väg. Kram på Er

    • I want to say congratulations, because when you meet that it gives you the opportunity to build a new foundation to yourself so that you can start building a new foundation to your life. Thank you! /Terry Evans

  7. Kan verkligen relatera till det du skriver. I både smått och stort. Jag har jättesvårt att någonsin be om hjälp.

    • If you do not ask for help, Susanne, you will not know what help is available out there. Thank you! /Terry Evans

  8. Tack för att du delade med dig.
    Din berättelse väcker en känsla i mig. Jag har aldrig haft sjukdomar eller problem med min kropp, men jag har genom mitt liv dragits med en känsla av att vara oförmögen i kompetens. Det har jag mörkat och försökt spelat en roll som jag trodde var rätt.
    Mvh jan-Erik

  9. Kan själv! Är något jag burit med mej sen barnsben, men när det funnits perioder i livet då allt känts hopplöst, då har jag bett om hjälp. Och hjälpen har alltid funnits där, fast inte i den form jag trodde. Med åren har jag även tacksamt tagit emot hjälp av mina medmänniskor. Det är livets paradox för att kunna vara stark måste man kunna vara svag och vice versa. Tack för att du belyser frågan och delar med dej ev dina erfarenheter. 💕💖

  10. Intressant text. Jag får tankarna till tillit till människor som tar tid att bygga upp, för att våga be om hjälp….

  11. Vid femton års ålder råkade jag ut för hjärninflammation och ingen trodde att jag skulle överleva. Tre storkar tre år i rad och blev halvsidigt förlamad. Sviterna efter det syns fortfarande eftersom jag går illa. Men det spelar ingen roll. Vid min ålder har ju alla ett eller annat fel. Jag är 55 år idag. Men i och med att jag var bara 15 år och precis hade gått ut grundskolan, så lade ALLA sig i mitt liv och skulle därför bestämma över hur jag skulle leva mitt liv. Eftersom jag var duktig i skolan så trodde alla att det var bara för mig att fortsätta mina studier med lika goda resultat. Det gick ju åt helvete!!! 1997 fick jag fullt sjukbidrag och det var så på skönt.Även fast jag har levt under existensminimum mer än halva mitt liv så är jag tacksam för att jag har klarat livet med hjälp av mig själv och bara mig själv. När min mamma bytte dimension år 2016 sålde vi barn huset hon bodde i och nu har jag det toppen trots allt skit man här plockat upp på vägen. Två syskon har jag men ingen av dem hör av sig till mig. Själv besökte jag min syster typ en gång i veckan när morsan levde men det har jag slutat med. Det är ingen idé när hon aldrig besöker mig. Men det finns ju många ensambarn i landet också. Det här var min historia. Jag ska försöka besöka Fanthyddan så fort jag får tid. Kram från Anna-Lena.🤗😍😎

  12. Jag växte upp med att be om hjälp, prata med psykolog, var något man inte gjorde. Man skulle hålla allt inom familjen, det var ett svek att visa sig sårbar och vek.
    Det har tagit ganska många år efter mina föräldrars bortgång att slappna av. Jag fanns alltid för dem. Jag har än idag svårt att be om hjälp, men jag försöker.
    Ofta har det hunnit gå snäppet för långt innan. Jag är medveten om det, efteråt.

    Tacksam för att du delar med dig.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn